Fröken November

Om jag fick välja hur min vardag skulle se ut, utan för stora utsvävningar, så skulle den nog vara lite såhär:


Vaknar av mig själv tidigt på morgonen i min fluffiga stora säng. Är pigg, utvilad och härligt fräsch. Av en händelse är jag smal och solbrun också.


Börjar med lite yoga på altanen som vätter mot en fantastisk utsikt. Duschar sedan en lång stund i kallt vatten fastän jag redan var fräsch. Äter lite annanas och en grönsaksdrink til frukost, cyklar därefter iväg till jobbet, ostressad, på min röda cykel. Vinkar till grannarna, ler och hälsar.


Jobbar med lätthet hela dagen, använder stiliga läsglasögon. Hjälper folk, tar beslut. När arbetsdagen är slut cyklar iväg igen, till gymmet. Utför med lätthet och graciös stil styrketräning eller kanske spinning. Allt är lätt och lekande.


Passar på att köp snittblommor på vägen hem, att ställa i vasen i vår rymliga hall. Lagar en fräsch sallad, som hela min familj, inklusive Unge Herr Juli gillar.

Läser några kapitel i en intelektuell bok innan jag somnar, tidigt.


Verkligheten.


Vaknar av att Unge Herr Juli skakar mig och påminner mig om att uppstigning skedde för 40 minuter sedan. Förvirrad och okontrollerat kastar jag mig upp, river snabbt ner hela badrummet, hoppar på ett benrunt i köket i ett försök att få på byxorna. Skiter i det välbehövda kaffet, haffar en gammal brun banan i farten och knyter en tofs i håret.


Gör en tokräd med bilen med livet som insats. Inser att jag redan är inne på reservtanken, liksom min egen energi.


Väl på jobbet kavar jag ner till kaffeautomaten, väntar ut kommentarerna om hur trött jag ser ut, hur bråttom det var i morse och att tröjan sitter ut och in. Svär hela dagen över alla olösbara problemmejl som kommer in. Linserna klibbar hop sig.


Väl efter jobbet, kan jag mot förmodan ta mig till gymmet. Tränar som en idiot, kommer ut som en slapp sill, köper med sushi hem och sitter uppe alleles för sent. Glömmer de svettiga kläderna i sin påse i vår trånga hall.


Slänger ett öga på en gammal bok som ligger på nattuksbordet, men orkar inte ens lyfta den. Skulle jag bry mig, och göra ett försök, läser jag tre rader, somnar, hittar boken i sänger morgonen efter med tillknycklade sidor.


Klart jag går på alla reklamer om Kelloggs Allbran, Dove och Berocca, där den där ljuva kvinnan som jag skulle ha vart hägrar.

Ja, förlåt. Vi har glidit ifrån varann, tappat kontakten. Men denna gång beror det på midsommarresan ut på landet, där Internet ännu inte satt sin fot. Men, en ny vecka i den högteknologiska världen har börjat, och det med dunder och brak.


Jo, måndag. Måndag i min värld är en dimmig jobbdag då jag ständigt ägnar mig åt att leta efter min arbetsbeskrivning, då jag alltid tappat mycket minne under helgen. Ofta minns jag inte förrän på tisdagen vad det är som jag hade fullt upp med sent in på fredagen. Måndag är också Body Combat och sen hemkomst.

Idag trotsade jag extrem trötthet och gick på Body Combat ändå. Det var iallafall vad jag avsåg, innan jag insåg att alla blivit lata och somriga, och ska dricka frappuchino på stan istället för att träna. Något som kallas sommarschema har nämligen förstört mitt liv. Mer eller mindre, i vilket fall.


Body Combat ska alltså utövas på tisdagar under sommaren (jag vet, låter ju helt SJUKT). Alla vet att på tisdagar är det PowerYoga med Anna af Småland. Detta gjorde nu att måndagen fick akutbytas till Body Pump From Hell. Vilket i sin tur leder till att jag på morgondagens Body Combat kommer vara lika brutal och blodtörstig som en vandrande pinne.


Hmm. Eftersom den utsträckande yogan utgått helt under sommaren, kommer jag alltså gå runt stel och förbannad som en korsning mellan Magnus Samuelsson och Grinchen. Sedan kommer då veckans joggingturer därtill. Onsdagsjoggen är bara att glömma, lika stum som gumman i graven kommer mina lår vara då. Onsdagar är alltså nya vilodagen (tidigare fredag). Vilket innebär att fredag och en helgdag blir joggdagar. Och jag kommer och vara helt död på fredagskvällen, min och Unge Herr Juli:s kvalitetstidskväll - bästa dagen på hela veckan. Till detta kommer också ett troligt byte från en joggingdag till en spinningdag på grund av benhinneinflammationen. Alltså, en dag i en mörk bunker med käcka tillrop av BlondinBellas tvillingsyster. Vilket kommer medföra att mina lår är uppretade nog till måndag, då det åter är dags för Body Pump From Hell.


Så, om vi ska försöka att simulera någon slags före/efter av Fröken November.


Före: glad, käck, motionär, utan vidare träningsvärk. Normala kvinnliga humörssvängningar, len och mjuk, trevlig och en god sambo. (Oservera att detta givetvis beror på vad man jämför med)


Efter: bitter, krum, stor och stel, rörelsehindrad, ständigt förbannad. Påbörjan till skägg, räfflig läderhud, med separerat sovrum.



Men en bra grej med sommarschemat är att de infört så mycket vattengympa. Jag har hört att drunkning är ett bra sätt att förkorta livet på, och det lär inte bli några problem att sjunka för den blivande cementklumpen Fröken November.

Varje dag är jag alltid lika osäker.


Plötsligt, från ingenstans, kommer osäkerheten. Som iskallt vatten över kroppen.


Har jag verkligen på mig tröja?


Så får jag kika innanför jackan, pustar ut och går vidare.


Det är mycket lättare nu på sommaren, när man inte behöver ha jacka.


Då märker man ju om det fläktar väldigt mycket.

Jahaja, då har man skämt ut sig igen.


Och givetvis öppnar jag mig som damerna längs Led Light District.


Jo, för att klarlägga fakta väntar jag besök av Lilla Fröken Söt i helgen. Vi planerar att dricka Carlsberg och äta godis. Sånt gör vi.


Alltså har jag idag vart och köpt öl och godis.


Men något slags samvete slog till och jag svängde förbi gymmet för att plocka ut en biljett till eftermiddagens pass. Och såklart hade jag norpat en (fem) godisar ur påsen, så där som varenda människa (utom Lilla Fröken Söt) gör. Den största jag kunde hitta, tryckte jag in i käften, pratandes i telefon. Bara det är ju rätt skämmigt.


Tuggandes, slafsandes och lite schavig efter en arbetsvecka hasar jag fram till receptionen och tallar på touchskärmen och säger högt och tydligt i telefon:


- Jag är på gymmet nu och hämtar träningsbiljett, ska träna sen. Om jag behöver det, för jag har redan släpat en kartong öl genom hela köpcentret. Fatta vad tolv liter bärs väger!


Tittar upp och ser 40-kilosbruden titta mycket betänksamt på mig.


Lite småsvett, med choklad i hela munnen, och redo att dricka tjugofyra öl. Jag skulle aldrig ha kommit hit.

Yrken jag allvarligt funderar på att skaffa:


Vägstrecksmålare. Man vet liksom alltid vad som kommer härnäst. Det mest spännande som händer under en dag är vad kollegorna har på sina mackor.


Passkontrollant. Fan va kul att se hundratusentals personer vara skiträdda för att jag ska kalla på förstärkning. Men i själva verket betygsätter man bara hur snygga folk är, alternativt garvar åt deras asfula passfoton.

Sexbutiksbiträde. Och alla tror att man är härligt frigjord och inte bryr sig alls om folk köper superskumma saker. Så får man gå runt och seriöst argumentera för de mest avancerade prylar, för att sedan vika sig av skratt när folk går därifrån.

Busschaufför. Linjen går där den går. Man behöver inte betala bensinen själv.


Kvalitetstestare. Beror dock på vilken bransch. Men tänk typ badräktsprovare. Bara gå runt i trikå. Sjysct.


Bartender. En till dig, en till mig.

Biobiljettsklippare. Seriöst, vad är poängen med att säga vilken sal man ska till? 103% av Sveriges befolkning kan läsa. Bara stå där och riv.

Clown. Jag har redan håret, sen är det ju bara att vara - jag kommer snubbla inom kort.

Mystery shopper. Underskattad är glädjen som uppstår när man får kasta korven i ansiktet på den tykna bruden på Pressbyrån och skrika "Faaaaiiiiil!! Jag sa miiiild senap"

Det pågår en liten kamp i lunchrummet på jobbet. Det är jag mot alla andra.


Jag har ju under ett par år bott i en så kallas storstad. Nu bor jag i Småland.


I Småland äter man raggmunk och kroppkaka.


I storstan äter vi ekologiska ärtor och sushi.


Till jobbet har jag ofta med konstigheter som bulgur och halloumiost. Varje lunch så hänger en karl över varje axel på mig och rynkar på näsan. Ryggar sedan tillbaka och ägnar sid sedan åt sina fläskbitar och brunsås. Broccoli är konstigt.


Frågor som uppstår är till exempel, "vart är köttet?", "hur överlever din sambo?" och den givna "ska du verkligen äta det där?".


När jag svarat "ingenstans, det är majsplättar", "han mår bra fastän han är blek" och "ja, om du backar lite", muttrar de tillbaka "Det där är inget för en karl".


Men så härom veckan kom även nymodigheterna till mörkaste Småland.


Vid matsedeln över byns restaurang med utkörning stod min kollega med småländsk gom och vrålade:


-Ååh va faan är "kvinnosallad" för nått?


Nyfiket smyger jag fram, studerar, klappar sedan min raggmunksstinne kollega på axeln och meddelar:

-Det står quinoasallad. Det kommer från ett annat land.


Kollega blänger på mig, sätter sedan ett kryss vid rutan för korvstroganoff.


Matkrig, kan man kalla det.

Jag är ju fantastiskt förtjust i Ben&Jerrys glass eftersom den är mer som godis.


Hur kan man förneka chokladglass med kakdeg och browniebitar i? Hallå liksom.


Senaste inköpet var dock en sorbet.


Detta påannonserade jag på forumet Facebook.


Och det skulle jag ju aldrig ha gjort.


Krig utbröt.


Okej, det är inte lika gott, samma princip som Magnum vs Piggelin. Alla vet att Magnum är bäst.


Hela jobbveckan efteråt diskuterades detta, och gång på gång fick jag lyssna på folks besvikelse över att jag köpt sorbet och inte normal glass. Jag är väl någon slags förebild, tolkar jag det som.


Men jag vill slå ett slag för efterrätten som jobbar i uppförsbacke: sorbet är okej.

En sak man inte ska fundera på är längden på sitt närminne. Det är ju på sitt sätt paradoxalt, för har man lyckats, så...


nej, nu tappade jag tråden.


I vilket fall tänkte jag idag belysa grejen med extremt kort närminne och hur det kan yttra sig.


Ett ganska vanligt exempel som jag hört andra än mig själv uppleva (så det klassas alltså som en normal förteelse) är att man dricker något och får för sig att det är något annat. Till exempel, när man tror att man dricker mjölk, så är det vatten, usch så äckligt.


Jag tog detta till en ny nivå förut.


I högsta hugg stod jag för att sleva ihop en marinad. Insåg att denna anrättning kommer innebära ett par misslyckanden och maten kan dröja, så jag tog ett kex för att inte riskera svält.


Krumskrums.


Vänder mig igen mot anrättningsplatsen, ser honungsburken. Sedan snurrade någon elektrod i hjärnan ett varv för mycket och jag var för ett ögonblick stensäker på att jag tuggat på honungsburken.


Fryser till, slutar tugga, tänker efter. Gjorde jag verkligen det? (Och här tror jag att det flashade förbi en liten tanke om tandläkarkostnader, men jag är inte säker)


Käkarna blev alldeles trötta, så där som när man tuggat upp en hel tuggummipåse och asgarvat alldelesför länge. Fast jag hade ju bara ätit kex. Insåg jag en stund senare.


Förövrigt misslyckades maträtten i tidigt skede.

I vårt avkondomiserade hem har under helgen städning utförts. Eftersom det vart hyfsat frånvarande senaste tre veckorna.


När det vaknas storstädning går vi lätt till överdrift, då städar vi som om hälsoinspektionen vore påväg. Och så ligger vi oftast utmattade på söndagkvällen och undrar vart vi gjort av helgen.


Jag hade igår intagit köket och putsde och fejjade, sjön och gnolade. Skurade skärbrädor med salt och spisen med bakpulver och ättika (landstingstanter - watch out). När ändå nivån var satt så hög så fick jag för mig att ta mig an ungen. Helvettesugnen.


Den har tidigare attackerats med starka medel som du måste bära munskydd för att ens få ta i, med alla tänkbara varningsrutor på förpackningen. Så där så det lägger sig en dimma i hela lägenheten, och man hostar slem i tre dagar efter. Trots detta har det inte hjälpt. Men så gjorde jag ett husmorstrick med såpa kontra stålull. Och det blev så jäkla rent.


Ungen ser precis ut som ny. Helt ny. Gallrena bara skimmrar. Jag påkallade K:s uppmärksamhet och visade stolt upp mitt verk. Han konstaterade att det var fint, gick sedan åter till sina kabelkanaler. Så nonchalant, tyckte jag som just insett att världen cirkulerar kring detta.

Men jag kan inte sluta titta. Jag gck upprepade gånger under kvällen, öppnade ugnsluckan, log, stängde. Om och om och om igen. Klappade vid ett tillfälle om grönsåpaflaskan.


Imorse var det första jag gjorde att gå och titta i ugnen.


Jag blir lycklig långt in i själen.


Som ni föräldrar, som ser era barn på en skolavslutning och blir så där härligt stolta. Ungefär så, känns det.


Som tidigare konstaterat, ibland cirkulerar världen kring jävligt lite.

Denna dag började så muntert. American psyco-muntert.


Vaknade klockan fem och vad pigg. Jepp. Solen skiner och håret är hanterbart. Jeppjepp.


Hinner i lugn och ro göra en lite extrasminkning, äta upp gröten och studera samtliga små bokstäver i Svenska Dagbladet. Åkte hemifrån fem minuter innan utsatt tid.


Kommer till jobbet. Ler mot alla. Öppnar dörren för kollega och önskar honom en fantastisk dag på jobbet, eskorterar honom sedan till sin plats. Svarar käckt i telefonen som en lärka fstän klockan bara är kvart i sju. Alla problem är lätta och lösta. Jepp.


Just i detta nu älskar mina kollegor mig (jag har frågat). Jag är vän och hjälpsam. Glad och sprallig. Lyfter liksom stämmingen (personlig uppfattning)


Vid tiosnåret händer det något. Ett problem som är lite väl stort och ohanterbart. Ett gigantiskt systemfel som innebär att denna dag och troligen ett par andra dagar kommer gå åt för att lösa just detta problem.


Fan.


Jag sucker djupt. Svär. Slår med musen i bordet. Svär ännu längre ramsor. Blir plötsligt en plåga för alla och allmänt hatad (har ej frågat, det behövdes inte) för att jag tyngt ner stämmningen totalt.


Min närmsta kollega säger lite halvhögt för sig själv:


"Nu brast hon"


Jo. Nu brast det jävlarimig.


Men så kraschar våra behovslistor i systemet och jag blir tack och lov handikappad. På det sättet hann jag ju med en del av det som jag egentligen tänkt jobba med.


När det sedan var dags för hemgång tittar mina kollegor på mig lite försynt och önskar en trevlig helg.


Jag svarar halvbittert genom att klappa till min datorväska, som nu får följa med hem.


"Ha en trevlig helg i solen du med", svarar jag och slår igen dörren efter mig.


Men som tidigare konstaterat, de behöver ju alltid folk att testa medicin på.

Spänningen kunde ha blivit olidlig i lunchrummet idag.


Vid microkön står en av mina närmsta kollegor, man, 45. Helt stilla och orörlig. Stirrar på en micro.


Jag börjar av någon outgrundlig anledning ta sats, rakt emot honom. Men precis i tid innan mitt avstamp kommer en annan kollega emellan, man, 60, och aktionen avbryts. Men jag kunde inte låta bli att berätta för mitt offer att han höll på att få stryk.


Jag: Om nu inte T hade kommit emellan hade jag hunnit få upp farten riktigt bra för att göra en luftkick rakt i ditt arsle.


Kollega: Och jag stod precis och tänkte på att plötsligt slå ut armbågen i vinkel rakt i ditt huvud.


Båda menade allvar.


Om alla gjorde vad dom tänker att dom ska göra, så hade mitt jobb vart betydligt mer spännande.

Ahhh solen skiner! Så tänkte iallafall alla pageklippta kärringar på kommuner och landsting. Och jag.


Eftersom jag i själen är som en pageklippt landstingsdam i limegrön bomullskavaj, begav jag mig till Blomsterlandet för att döva ångesten över att persiljefröna i fönstret dött.


Det gjorde kärringarna med.


Men eftersom dom jobbar 60%, så har dom hunnit hem innan, gjort en lammgryta och bytt till klänning. De har också hunnit skaffa en behaglig, snudd på överdriven, solbränna.


Jag kommer direkt från jobbet, i trasiga jeans, andan i halsen och krafsar febrilt runt i V6-påsen.


Vi är ute efter samma sak. Dom perfekta blommorna.


Väl där trängs vi och dom ställer sina vagnar där jag vill gå. Min vagn drar åt vänster och puttar till sura tant-vagnarna. Sura miner utbyts.


Men dom går runt i sin bränna, och bomullsklänningar och dom vet precis vad dom ska ha, för det har dom läst i Allers. Jag läser Runner´s world. Möjligen finns det någon andningsteknik jag kan använda här.


Efter vagnknuffande och jordpåsesläpande (som jag såklart hade sönder och spridde jord lite lagom jämt över hela golvet) kommer jag till kassan. Där viftar de limegröna kommundamerna lättsamt upp jämna pengar i kontanter som ingenting. Jösses, tänker jag, vad ska detta gå på. Säker 400. Eller 500. Svaret blir 718 och jag är alldeles för nära att fråga kassörskan hur hon förklarar det. Men så ångrar jag mig, jag har ingen analys på hur blombutikskassörskor reagerar.


Jag trodde jag var den utlimata tanten. Men shit, vad dom ligger före.


Jag kan lungt skaffa dosett, permanent och katt utan att ens vara i närheten av deras liga.

Det finns så många ursäkter för att äta godis.


Min kollega ondgjorde sig över att hans dotter prompt skulle ha godis inför en bussresa.


Men det är väl klart man ska.


Bussgodis har väl alla hört talas om.


För att inte tala om tåggodis och mitt högt aktade bilgodis.


Övertidsgodis, finns det något som heter.


Tröstgodis. Firargodis.


Måndagsgodis,fredagsgodis, lördagsgodis och söndagsångestgodis.


PMS-godis.


Påvägfrånaffärenochjagkanintehållamig-godis.


Min kollega stirrar på mig en lång stund.


Sedan ber han mig bekräfta min ålder.

Jaja, det kanske är tråkigt att bli gammal.


Om man ska tro reklamerna. Och alla svindyra produkter som lyckas bli sålda om de lovar att ta bort rynkor och fläckar.


Men Dove pro-Age Deodorant är väl att gå lite för långt.


Du kommer inte bli gammal under armarna.