Upp som en sol, ner som en fläskpannkaka
Denna dag började så muntert. American psyco-muntert.
Vaknade klockan fem och vad pigg. Jepp. Solen skiner och håret är hanterbart. Jeppjepp.
Hinner i lugn och ro göra en lite extrasminkning, äta upp gröten och studera samtliga små bokstäver i Svenska Dagbladet. Åkte hemifrån fem minuter innan utsatt tid.
Kommer till jobbet. Ler mot alla. Öppnar dörren för kollega och önskar honom en fantastisk dag på jobbet, eskorterar honom sedan till sin plats. Svarar käckt i telefonen som en lärka fstän klockan bara är kvart i sju. Alla problem är lätta och lösta. Jepp.
Just i detta nu älskar mina kollegor mig (jag har frågat). Jag är vän och hjälpsam. Glad och sprallig. Lyfter liksom stämmingen (personlig uppfattning)
Vid tiosnåret händer det något. Ett problem som är lite väl stort och ohanterbart. Ett gigantiskt systemfel som innebär att denna dag och troligen ett par andra dagar kommer gå åt för att lösa just detta problem.
Fan.
Jag sucker djupt. Svär. Slår med musen i bordet. Svär ännu längre ramsor. Blir plötsligt en plåga för alla och allmänt hatad (har ej frågat, det behövdes inte) för att jag tyngt ner stämmningen totalt.
Min närmsta kollega säger lite halvhögt för sig själv:
"Nu brast hon"
Jo. Nu brast det jävlarimig.
Men så kraschar våra behovslistor i systemet och jag blir tack och lov handikappad. På det sättet hann jag ju med en del av det som jag egentligen tänkt jobba med.
När det sedan var dags för hemgång tittar mina kollegor på mig lite försynt och önskar en trevlig helg.
Jag svarar halvbittert genom att klappa till min datorväska, som nu får följa med hem.
"Ha en trevlig helg i solen du med", svarar jag och slår igen dörren efter mig.
Men som tidigare konstaterat, de behöver ju alltid folk att testa medicin på.
