Fröken November

På mitt jobb där jag jobbar får vi ibland massage.


Det är ju allmänt kännt som något trevligt.


Det är det inte.


Jag fick mina stackars ben masserade, eftersom jag använder dem en hel del.


Bit ihop och håll tillbaka tårarna. Folk som pratar om att de somnar ljuger. Eller äter starka piller.


Efteråt säger massörskan, lite försiktigt:


- Det här var inte så skönt va?


- Nei, piper jag, och andas första gången på flera minuter. Eller timmar, är inte helt säker. Troligen är jag blå som en smurf i ansiktet.


- Benhinneinflammation, säger hon, bensäker. Bokstavligen talat.


Tystnad. Suck. Massörskan som ett halvår tidigare konstaterat att mitt knä återhämtat sig från flera månanders inflammation, är säker på sin sak.


Så skruvar hon på sig, vill inte säga något men känner att hon måste. Så kommer hon med förslaget som gjorde mig gråhårig och 45 år äldre.


- Du kanske skulle lära dig knyppla istället.


Den här gången varar tystnaden tills jag lämnat både brits, rum och massör.


Jag har blivit enormt gammal.