Fröken November

Jo, jag funderade över det här med att ta över världen och så. Det är ju många filurer i filmer och serier som är helt tokiga i det.


Men jag undrar jag om det är så jäkla flådigt. Tänk på mellanösterngrejen, talibaner och tsunamisar. Oljeläckor, koldioxid och AIDS.


Jag nöjer mig nog med en flaska rödvin och lite rena trosor, det kommer man långt på.

Hej.


Klockan är nu 08.00 när jag skriver detta. Jag är vaken. Det är söndag.


Unge Herr Juli sover. Jag är alltså vaken.


(paus för gäsp)


Jag hade två klockor ställda på denna morgontimme för att jag sedan min värmlandsvisit helt vänt på dygnet. Eller nja, inte vänt, jag är duktig på att gå och lägga mig i tid, men jag kommer aldrig upp.


Att sova mellan tio och tolv timmar är inte bra. Särskillt inte med tanke på att det kommer en arbetsdag imorgon. Då ska jag upp klockan fem.


Så jag övar.


(paus för gäsp igen)


Lite går jag upp så tidigt för att hinna med allt jag ska göra. Likt varje semesterslut får jag fullständig panik och får för mig att jag måste hinna med mycket. Valuta för ledigheten.


Förra semesterslutet byggde jag en fotpall och ett mosaikbord.


I år har jag målat en tavla, sytt gardiner, joggat, tvättat tolv maskiner och planerar att fortsätta galenskaperna idag med att baka massvis av bröd och gå på spinning.


Vilket troligen kommer resultera i att jag inte får något gjort på hela hösten.


Alltså, mer tid att sova.

Jag vet inte vad ni vanliga par pratar om så där på kvällskvisten. Eller gör, för den delen.


Men för någon natt sedan kände jag bara att jag och Unge Herr Juli har något extra, som ingen annan har.


Vi argumenterade länge och väl om vilken av följande vitsar som var roligast:


"Två nekrofiler och en dog" alternativt "två bagare och en smet".


Meningen med livet, framtidsplaner och vem som vart dum mot vem får vänta.

Idag har jag varit ute och plockat svamp.


Efter en stund konstaterade jag att det inte heter "plocka svamp", utan "leta svamp".


Ganska länge höll jag hoppet uppe, löd Pappa Militärs ord om att gå sakta och håll koll på terrängens utformning.


Men det där jäkla skogen innehöll bara blåbär. De går ju iallafall att hitta, då de liksom omger sig av ett slags buskigt hölster. Käck idé. Det kunde ju kantarelljävlarna testa.


Där gick jag i Unge Herr Julis gummistövlar och plaskade. Unge Herr Juli själv var klok nog att åka till golfbanan istället för två mil rakt ut i skogshelvetet. Han sa något om att han ogillade svett och flugor i kombination. Klok kille, det där.


Medan jag gick där författade jag detta blogginlägg, om hur totalt opedagogiska, lynniga och egoistiska de där organismerna "kantarellerna" är. Jäkla skitsvamp. Om ni finns, gå pch dö.


Men så. När jag står där mitt i blåbärsriset och svär, glimtar något guldaktigt mot mig i kvällssolen. Det är skogens guld.


Plötsligt var jordgetingar och spindelnät glömt - jag såg mina varma mackor bli till verklighet! För att liksom dra ut på det hela smög jag mig fram, försäkrade mig på håll om att det var kantareller. Och gud, det var det. "Tänk när jag inser det här!", tänkte jag för mig själv.


Och när jag insåg det gjorde jag en liten segerstrikerörelse och pep "yes" och kastade mig över min skatt.


Från en extremt butter åttioårig Fröken November till en överlycklig sjuårig Fröken November på en minut. Hoppade fram i skogen och myntade visdomsord om skogens frid och länge leve kantarellen, detta naturens underverk.


Om man bortser från incidenten när jag nästan fick en spindel i munnen samtidigt som jag gick en grankvist i ansiktet (viss förvirrning förenat med panik) (och jag lät aslikt Per Oscarsson) så gick skogsturen bra. Åtta kantareller och tre deciliter blåbär.


Slutsats: plocka ett blåbär och finn dig själv.

Det här med ljudeffekter är inte helt ovanligt i min värld. Oftast är de ju i mitt huvud. Med idag började jag undra om detta faktiskt finns och hörs för övriga med.


Snett framför mig flyger en fiskmås. Lite sådär på snedden, aggressivt, med ganska hög fart.


Över mig flyger en helikopter, vilken jag inte ser. Men den hörs.


Jag ser fiskmås. Jag hör helikopter. Och är såklart fullkomligt övertygad om att de hör ihop.


Jag var sekunder från att förstöra mitt framtida äktenskap, men i sista sekund fattade jag att det var två separata skeenden, och jag lät bli att uppmärksamma Unge Herr Juli och svärfar på detta.


Men jag ler fortfarande när jag tänker på det. Fiskmåsen som viker förbi våra huvuden; Vrooom!

Jaha, hur ska man förklara detta.


Jag och Unge Herr Juli var ute med Herr Juli's båt (far till Unge Herr Juli). Lägger till vid en enslig klippa med mig som hopp-i-land-kalle, vilket gick oväntat bra.


Myser med saft och Unge Herr Juli lär mig att ta ut kurs på sjökort. Frid och fröjd.


Plötsligt från ingenstans ropar från klippan en pojk i trettonårsåldern:


- Jag ser mamma! Heeeeeej mamma!


Unge Herr Juli tittar på mig. Jag tittar på Unge Herr Juli. Jag säger:


-Jag är inte hans mamma.


Sen blev det liksom lite konstigt, speciellt med tanke på att pojken inte slutade vinka på en ganska lång stund.


Mycket harklande och pratande om helt andra saker senare, slutade pojken.


Men någon form av förklaring kom liksom aldrig fram, fast jag hade gärna velat haft en.

Jag mötte en väldigt speciell man på tåget mellan Kil och Sunne här i veckan.


Jag kommer på ett halvfullt tåg, sätter mig mitt emot en man. Kanske närmare 60 bast, men flackig blick men med välstrukna byxor och biljetten krampaktigt hållen i handen.


- HEJ HEJ, säger mannen.


- Hej hej, svarar jag.


När han frågar vart jag ska fattar jag att här blir det minsann ingen Beyonce i lurarna, här är det hard core tågsnack som gäller. Och egentligen, en halvtimme av mitt liv, kan jag ge. Kan bli riktigt spännande.


Sedan följer en lång harang av korta konstateranden. De återkommer med jämna mellanrum, men i ungefär denna ordning:


Jag bor i Ludvika jag. Har du vart i Mora någongång?


Imorrn är det Olov som har namnsdag. Det ska jag fira.


Bror min är död. Tragiskt. Mycket tragiskt.


Hade jag börjat prata min dialekt hade du inte förstått något.


Jag har en kompis som är nitton-tjugo år jag, han säger att vi ska festa på fredag.


Så börjar han om med att fråga om jag vart i Mora. Om jag är från Mora. Och att han har namnsdag. Han säger också att han vart inne på sjukhus mycket och att man får kämpa om man ligger på sjukhus. Etter diskreta frågor framkommer att han problem med det psykiska; no shit Sherlock.


Han berättade också att han köpt en annanaslikör att fira sin namnsdag med, vilket han skulle göra hos sin svägerska. Under hela resan var han vansinnigt orolig för att flaskan skulle gå sönder. Kunde väl i för sig vara lika bra, annanas är ju ingen superhit.


Efter ett tag sa han att han kände sig lite mer avslappnad. Fast ögonen plurade runt så jag inte riktigt visste om han skulle somna eller spy. Så berättade han att en homofil stött på honom men han tackade nej. Jahapp, liksom. Här kan vadsomhelst berättas.


När vi väl  började närma oss min hållplats frågade han en sista gång om jag trodde flaskan skulle hålla, och att vi skulle ses på ett tåg snart igen. Och att jag skulle besöka Mora, om jag inte redan bodde där.


Lite lätt förvirrad gick jag av tåget, helt involverad i en annan människas liv.


Tack Jan-Olov, jag får hoppas att likören höll och smakade.

Jo, jag skulle vilja säga en sak.


(det är nu jag skruvar mig, drar med foten i marken och harklar mig)


Tack så himla mycket för alla fina kommentarer ni ger, främst i verkligheten, om bloggen. Det är jättekul att ni uppskattar den och läser den, det ger vilja och energi till att fortsätta. You rock bitches!


Och det är ju såklart min meniong att utveckla den. Så nu kommer jag lansera lite olika kategorier, jag har ju hittills inte haft några. Först ut är Fröken November möter, som kommer handla om lite olika möten jag gjort med speciella människor, under olika udda situationer. Första inlägget publiceras alldeles snart så ni får känna på det.


Det kommer fler kategorier efter hand, har ni tips så är ni såklart välkomna med dem.


Annars kör jag bara mitt eget asbra race som vanligt!