Fröken November möter: min son
Jaha, hur ska man förklara detta.
Jag och Unge Herr Juli var ute med Herr Juli's båt (far till Unge Herr Juli). Lägger till vid en enslig klippa med mig som hopp-i-land-kalle, vilket gick oväntat bra.
Myser med saft och Unge Herr Juli lär mig att ta ut kurs på sjökort. Frid och fröjd.
Plötsligt från ingenstans ropar från klippan en pojk i trettonårsåldern:
- Jag ser mamma! Heeeeeej mamma!
Unge Herr Juli tittar på mig. Jag tittar på Unge Herr Juli. Jag säger:
-Jag är inte hans mamma.
Sen blev det liksom lite konstigt, speciellt med tanke på att pojken inte slutade vinka på en ganska lång stund.
Mycket harklande och pratande om helt andra saker senare, slutade pojken.
Men någon form av förklaring kom liksom aldrig fram, fast jag hade gärna velat haft en.
Jag och Unge Herr Juli var ute med Herr Juli's båt (far till Unge Herr Juli). Lägger till vid en enslig klippa med mig som hopp-i-land-kalle, vilket gick oväntat bra.
Myser med saft och Unge Herr Juli lär mig att ta ut kurs på sjökort. Frid och fröjd.
Plötsligt från ingenstans ropar från klippan en pojk i trettonårsåldern:
- Jag ser mamma! Heeeeeej mamma!
Unge Herr Juli tittar på mig. Jag tittar på Unge Herr Juli. Jag säger:
-Jag är inte hans mamma.
Sen blev det liksom lite konstigt, speciellt med tanke på att pojken inte slutade vinka på en ganska lång stund.
Mycket harklande och pratande om helt andra saker senare, slutade pojken.
Men någon form av förklaring kom liksom aldrig fram, fast jag hade gärna velat haft en.
Fröken November möter: Jan-Olov
Jag mötte en väldigt speciell man på tåget mellan Kil och Sunne här i veckan.
Jag kommer på ett halvfullt tåg, sätter mig mitt emot en man. Kanske närmare 60 bast, men flackig blick men med välstrukna byxor och biljetten krampaktigt hållen i handen.
- HEJ HEJ, säger mannen.
- Hej hej, svarar jag.
När han frågar vart jag ska fattar jag att här blir det minsann ingen Beyonce i lurarna, här är det hard core tågsnack som gäller. Och egentligen, en halvtimme av mitt liv, kan jag ge. Kan bli riktigt spännande.
Sedan följer en lång harang av korta konstateranden. De återkommer med jämna mellanrum, men i ungefär denna ordning:
Jag bor i Ludvika jag. Har du vart i Mora någongång?
Imorrn är det Olov som har namnsdag. Det ska jag fira.
Bror min är död. Tragiskt. Mycket tragiskt.
Hade jag börjat prata min dialekt hade du inte förstått något.
Jag har en kompis som är nitton-tjugo år jag, han säger att vi ska festa på fredag.
Så börjar han om med att fråga om jag vart i Mora. Om jag är från Mora. Och att han har namnsdag. Han säger också att han vart inne på sjukhus mycket och att man får kämpa om man ligger på sjukhus. Etter diskreta frågor framkommer att han problem med det psykiska; no shit Sherlock.
Han berättade också att han köpt en annanaslikör att fira sin namnsdag med, vilket han skulle göra hos sin svägerska. Under hela resan var han vansinnigt orolig för att flaskan skulle gå sönder. Kunde väl i för sig vara lika bra, annanas är ju ingen superhit.
Efter ett tag sa han att han kände sig lite mer avslappnad. Fast ögonen plurade runt så jag inte riktigt visste om han skulle somna eller spy. Så berättade han att en homofil stött på honom men han tackade nej. Jahapp, liksom. Här kan vadsomhelst berättas.
När vi väl började närma oss min hållplats frågade han en sista gång om jag trodde flaskan skulle hålla, och att vi skulle ses på ett tåg snart igen. Och att jag skulle besöka Mora, om jag inte redan bodde där.
Lite lätt förvirrad gick jag av tåget, helt involverad i en annan människas liv.
Tack Jan-Olov, jag får hoppas att likören höll och smakade.
Jag kommer på ett halvfullt tåg, sätter mig mitt emot en man. Kanske närmare 60 bast, men flackig blick men med välstrukna byxor och biljetten krampaktigt hållen i handen.
- HEJ HEJ, säger mannen.
- Hej hej, svarar jag.
När han frågar vart jag ska fattar jag att här blir det minsann ingen Beyonce i lurarna, här är det hard core tågsnack som gäller. Och egentligen, en halvtimme av mitt liv, kan jag ge. Kan bli riktigt spännande.
Sedan följer en lång harang av korta konstateranden. De återkommer med jämna mellanrum, men i ungefär denna ordning:
Jag bor i Ludvika jag. Har du vart i Mora någongång?
Imorrn är det Olov som har namnsdag. Det ska jag fira.
Bror min är död. Tragiskt. Mycket tragiskt.
Hade jag börjat prata min dialekt hade du inte förstått något.
Jag har en kompis som är nitton-tjugo år jag, han säger att vi ska festa på fredag.
Så börjar han om med att fråga om jag vart i Mora. Om jag är från Mora. Och att han har namnsdag. Han säger också att han vart inne på sjukhus mycket och att man får kämpa om man ligger på sjukhus. Etter diskreta frågor framkommer att han problem med det psykiska; no shit Sherlock.
Han berättade också att han köpt en annanaslikör att fira sin namnsdag med, vilket han skulle göra hos sin svägerska. Under hela resan var han vansinnigt orolig för att flaskan skulle gå sönder. Kunde väl i för sig vara lika bra, annanas är ju ingen superhit.
Efter ett tag sa han att han kände sig lite mer avslappnad. Fast ögonen plurade runt så jag inte riktigt visste om han skulle somna eller spy. Så berättade han att en homofil stött på honom men han tackade nej. Jahapp, liksom. Här kan vadsomhelst berättas.
När vi väl började närma oss min hållplats frågade han en sista gång om jag trodde flaskan skulle hålla, och att vi skulle ses på ett tåg snart igen. Och att jag skulle besöka Mora, om jag inte redan bodde där.
Lite lätt förvirrad gick jag av tåget, helt involverad i en annan människas liv.
Tack Jan-Olov, jag får hoppas att likören höll och smakade.
