Nu tar livet en annan vändning
Just hemkommen från två hårda dagar av Fryksdalsdansen. Plus tre dagars öldrickande och annat dekadent leverne.
Idag är det vit dag, det kan jag lova.
Sedan är det ett långsamt uppbyggande av det jag en gång haft, levern ska ur sin marinad och åter börja rena mitt blod. Dygnsrytmen ska vändas tillbaka från en i det närmaste kinesisk tid till svensk, och hela jag är som en jetlaggad överkokt sparris i rödvinssky. Nagellacket är ett minne blott trots grundlack och topplack. Min hy är likt ett gult russin, inbakat i soffdamm och coca cola.
Mina Fred Perrys har sett saker jag aldrig hade anat, mitt kort har dragits på fler ställen än jag trodde Sunne hade, och mitt garv har man kunnat höra likt ett skall över Fryken.
But no more.
Jag ska raka mig under armarna, rota fram rynkkrämen och börja om.
9 saker jag lätt gör fel i krig.
Semester innebär ju en himla massa böcker, normalt. Just nu ägnar jag mig åt Aldrig fucka upp. Huh vilken jobbig text att läsa, med slangspråk och kriminella missanpassade pojkar.
Där finns flera partier om krigsföring och att vara "in the army", so to say.
Funderade över hur det skulle vara om jag låg i en trupp i Afganistan. Vad som skulle bli fel, kan man väl säga. Kom fram till ett par punkter:
- Jag skulle kraftigt ifrågasätta varje gång någon pekade ett vapen mot någon annan, men frasen "Man ska aldrig, aldrig, aldrig rikta ett vapen mot någon annan. Det säger min pappa."
- Jag är alldeles för mån om mina naglar. Jag är inte säker på att ett topplack räcker för att kravla runt i lera och skit.
- Jag skulle sitta kvar i tältet och sura för att det inte finns något urtag för hårfönen.
- Bristen på grönsaker i utfordringen skulle driva mig till galenskap. Dom har säkert inte bönor heller.
- Kanske skulle jag få med mina medmilitanter på yogapass, men mest troligt är väl att sitter i stående hunden själv. Utskrattad, såklart.
- Jag kommer med största sannolikhet frysa. Och det är säkert inte populärt att försöka flirta sig till en annans jacka.
- När fienden anfaller skulle jag troligen bli helt hysterisk och försöka komma fram till deras ledare, och skälla ut honom för att man helt enkelt inte anfaller vid denna timma på morgonen. Jag vill först ha kaffe, läsa Svenskan, sen kriga.
- Jag skulle insistera på att inte jobba(kriga) på lördag och söndag. Det är helg, då dricker man portvin och äter ost och kex.
- Jag skulle ständigt föreslå efterrätt. Och himla med ögonen, sucka och sura resten av kvällen när jag inte får det.
Men jag skulle ju definitivt ge dem något att garva åt.
Lite kul kan de ju behöva.
Massa karlar i ett tält. Hmm.
Hur gör man för att ansöka om att få va med i krig, nån som vet?
Handväsksinspektion
Vid denna typ av givande händelse delar jag såklart med mig av resultatet.
Följande återfanns i handväskan:
Plånbok
Mobil
Nycklar
Nagelfil (mot mobilen)
Handsprit
Gammal biobiljett
Kvitton på take-away mat
Bläckpenna, i tre delar
Haremsbyxor
Kikärta
Kiwiludd, fördelat över alla ovan nämnda saker.
Allt för överlevnad liksom. Ombyte, proviant och hygieniska artiklar. Att packaom eller rensa den vore ju direkt urbota dumt.
Teknisk support
Mormor: "Kan inte få ljus på skärmen på datorn. Hur gör jag?
Fröken November: "Antingen är datorn redan av eller så finns det en liten knapp på skärmen du kan trycka på."
M: "Datorn var på, men jag får inget ljus på den för att kunna stänga av"
F: "Har du slagit på datorn och sedan hände inget?"
M: "Jag har inte gjort något sedan du slog av den"
F: "Okej. Tryck på den stora knappen på datorn"
M: "Tack, nu fungerar det."
Vidare utläggning om detta är överflödig.
Sixten,Fred Perry och jag på promenad.
Jag är på besök hos min storebror. Storebror har både bakfylla och hund denna dag. De fungerar ganska dåligt ihop.
För att vara den goda syster jag är tog jag på mig att gå och ut gå med denna border collie som bokstavligen talat kryper på väggarna efter en dag av totalt stillastående då husse ligger med chipspåsen på dagen.
Visserligen regnar det, och jag har bara Fred Perry tygskor. Men ändå.
Vi ger oss iväg, Sixten och jag.
Första femtio metrarna är mer uppåt i luften än framåt på vägen.
Pinkar på lupiner, pinnar och en pappkasse i dikeskanten.
Vi går ner till stranden, biter på stenar och skäller på vågor. Fred Perry blir blöt.
Tillbaka igen. Jag upplyser Sixten om att han redan pinkat revir på den stolpen, men han ignorerar mig till förmån från en snigel, som jag desperat försöker rädda.
I en vild jakt på en blomma trampar han mig med sandiga fötter på Fred Perry.
Sedan tvingar han mig att använda påsen. Den svarta påsen.
Pinkar revir tills det inte finns pink kvar. Tolv pinkningar tror jag vi slutade på. Han iallafall.
Hoppar sista femtio metrarna hem. Hunden alltså. Jag kunde inte på grund av mina vattengjutna skor, som skulle skapa tsunami om jag försökte.
Slutsats: Jag ska aldrig mer gå i en dikeskant, plocka blommor vid vägkanten eller bli pussad av ett djur som sköter sin egen hygien.
Samt att jag inte förtjänar Fred Perry skor.
A penny for your thoughts
Står i begrepp att låsa in ett stycke bagage på en tågstation. Inser att jag behöver växla fem enkronor till en femkrona för att plutta in i skåpet.
Kiosk i närheten. Kassörska. Fiende.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få växla några enkronor till en femma. Ja, svarar sommarjobbaren bakom kassan. Jag tänker för mig själv att enkronor är av intresse för cafeér som ofta behöver kunna ge kronor tillbaka. men när order passerar min mun låter det:
- Enkronor kan vara intressanta.
Sommarjobbaren bakom kassan ser på mig med stora ögon och gör sitt bästa för att förstå mig och min mystiska uppenbarelse och kryptiska budskap. Lyckas inte, ler och gör ett tveksamt mm-ljud.
Glädjande är iallafall att jag i denna händelse inser att jag bara gör saken mer förvirrad av att försöka förklara mer, och piper utan vidare utlägg iväg med min femma och funderar på om jag kan lås ain mig själv där, väl undangömd för allmänheten.
A penny for your thoughts
Står i begrepp att låsa in ett stycke bagage på en tågstation. Inser att jag behöver växla fem enkronor till en femkrona för att plutta in i skåpet.
Kiosk i närheten. Kassörska. Fiende.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få växla några enkronor till en femma. Ja, svarar sommarjobbaren bakom kassan. Jag tänker för mig själv att enkronor är av intresse för cafeér som ofta behöver kunna ge kronor tillbaka. men när order passerar min mun låter det:
- Enkronor kan vara intressanta.
Sommarjobbaren bakom kassan ser på mig med stora ögon och gör sitt bästa för att förstå mig och min mystiska uppenbarelse och kryptiska budskap. Lyckas inte, ler och gör ett tveksamt mm-ljud.
Glädjande är iallafall att jag i denna händelse inser att jag bara gör saken mer förvirrad av att försöka förklara mer, och piper utan vidare utlägg iväg med min femma och funderar på om jag kan lås ain mig själv där, väl undangömd för allmänheten.
Hemkomst och kunskapssummering
Jaha, här kommer nu det som katten släpat in.
Jag har flugit runt i den lille saaben med Unge Herr Juli sedan förra helgen på olika trevligheter. En tripp i Karlskrona och vidare utsvävning i Halmstad med extranatt.
Och nu äntligen hemma.
Följande har jag lärt mig den senaste veckan:
Tingsryd är inte värt att stanna i.
Sov medan du kan.
En dusch är aldrig överskattad.
Man blir mobbad om man dricker portvin.
Det är sjukt många skåningar i Skåne.
Att försöka lära sig skånska genom att upprepa "Orkelljunga kommun" kan reta upp resesällskap på mindre än två minuter.
Jag hatar Östersjöfestivalen.
Båstad är överskattat. Dock inte Kristianstad.
Surrealistisk konst är något jag ska börja svänga mig med.
Att pizzerian i Söndrum har gäster är ett mirakel.
Så kan man nog sammanfatta det.
Vid hemkomst till lilla Jerusalem slängde jag mig i badkaret med ansiktsmask och hårinpackning, med en nagelfil och HM-katalog.
Rekreation, mina vänner, rekreation.
HEJ VÄRLDEN
Jag är något avskärmad, här ute i Sveriges östra skärgård.
Jag tänkte bara säga det. Att det kan bli svajjigt med inläggen.
Men det händer grejer minsann. Tre goda luringar till barn leker jag med dagarna i ända.
Men oroa er inte, jag har en bra frisyr och en riktigt bra rynkkräm. Det är väl mest en plats på psyk som inte är fixad för stunden, men det ska nog lösa sig.
Ut ur garderoben!
I flera år har folk hintat, påpekat. Hytt med näven i smyg åt mig. Jag har länge kännt det, det är något med mig som inte är socialt accepterat. Ett stråk av något mörkt och oheligt.
Jag är pessimist.
Jajemensan.
Och anledningen till att jag tar upp detta just idag är att jag möttes av kulturdelens rubrik "Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist". Ja, tänkte jag. Det finns fler.
Här går SvD:s Kaj Schueler igenom pessimismens roll i det positiva tänkandes tid. En otroligt intressant artikel om flera sätt att se på pessimismen, och huruvida det är en filosofi, levnadsstrategi eller psykiskt tillstånd.
Jag och en stor del av samhället har ju länge tänkt att det är ett psykiskt tillstånd, och att man blir lite deppig och nere ibland. Och det är social kutym att uppmuntra medmänniskor ut ur detta tillstånd närhelst det uppstår.
Detta är något som irriterat mig sjukt mycket. När man konstaterar något, det kommer bli gå åt helvette med en jobbgrej. Jag baserar detta på verkliga fakta, så som tidsberäkning, underlagets komplexitet, mängden resurser med mera. Och kan konstatera att det går åt helvette, redan från början. Då har man chansen att göra det bättre. Liksom. Men nej, då är det alltid någon jävla gladfink som är där och sjåsar upp stämmningen, förvillar folk in i en villfarelse om att det kommer att fungera. När fallet uppenbart är motsatsen.
Det är det som är min grej med pessismismen. Att det egentligen bara är realistisk. Iallafall den goda, kritiska, pessimismen, som ska skiljas från den onda, cyniska. Som Kaj skriver:
"Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den som ser med skepsis på de lysande konstruktionerna"
Lite vanligt sketet sunt förnuft, i mina öron. Det säkra före det osäkra. Hängslen och livrem.
Så från och med nu ska jag späda på min pessimism, öppet kritiskera alla överdrivet glada och ljust seende människor. Dra ner förväntningar till en rimlig nivå och inte ropa hej förrän man är över bäcken. Bittert muttra till svar när kassörskan önskar en trevlig dag.
Så våga vara pessimist. Antingen får du rätt eller så blir du positivt överaskad.
(Hela artiklen kan du läsa här)
Fröken Travolta bjuder upp till dans
Det slog mig då att jag skulle kunna tjäna stora pengar på att sätta upp små kameror i lägenheten medans jag städar. Jag har nämligen en gudomlig spellista som används enbart under städning.
Det är sjukt uppmuntrande att stå på knä i sängen och mima i dammvippan till Barbados "Kom hem". Eller räknas det som mima när man skriker? Hur som haver.
Ett snyggt Michael Jackson-move har jag utvecklat i samband med dammsugning, gärna till I want you back med The Jackson 5. Jag tror det är bäst att jag inte beskriver det närmare.
För att inte tala om spionstädning, då krävs sprayflaska, gärna med rengöringsmedel, men har låten väl kommit igång får man ta det som står närmast. Låten är såklart Die another day med Madonna. Viktigt att tänka på är att hålla sig tätt intill väggarna.
För att slutligen inspektera arbetet kör man såklart en bugg till Leende guldbruna ögon genom bostaden.
Jag undrar så vad de säger om videokassetten på TV3.
Whatever happend to the blekfis?
På semester ska man sola och bli brun. Jag har alltså solat.
Problemet är väl att jag är elfenbensvit. Eller transparent, kanske är närmare sanningen.
Jag har testat olika lösningar på problemet. Dels kan jag ibland köra på "jagärrödhårigochblekstilen". Att det är en grej, liksom lite svår att uppnå. Och när jag tröttnar på det, alternativt att ingen annan fattar grejen, så kör jag på obarmhärtiga doser brun utan sol.
Men iallafall.
Nu är det ju semester och det är sol ute. Jag får ångest om jag inte utnyttjar det. Men med vetskapen om att jag kommer bränna mig och ligga kvidande i fosterställning.
Så i måndags och onsdags la jag med och s.k. "pressade". Vågade på något sätt gå ner från faktor 30 till 20. Smörjning varje timme, följt av en liten stund i skuggan för att det ska gå in ordentligt.
Ändå blir jag ju bränd. Mitt dekolltage har antagit en kräftaktig färg och jag har mångdubblat antalet fräknar. Det är det som händer.
Men. Igår upptäckte jag en grej.
Jag har blivit brun på magen. På magen.
Det absolut svåraste stället. Där har jag fått en människoliknande färg. Helt otroligt.
Det i sig är ju ett problem. Ska jag börja gå runt i magkorta tröjor är det ju bara att lägga sig ner på golvet och köra situps in absurdum. Kommer inte att hända.
Så jag vill bara säga det. Jag är faktiskt lite brun på magen, men ni kommer aldrig få se det.
Men känslan av att vara normal är helt överväldigande.
Gammal är ändå äldst
Det är ju lite märkligt.
Öl håller inte mer än några månader. Jag vet iförsig inte hur de är efter dessa månader, eftersom jag själv aldrig haft öl i min ägo i längre stunder. Men nej, det blir gammalt. Och man kan ju säga att man dricker upp det fort av hygientekniska skäl. Så det inte möglar eller blir damm på.
Vin, rom och kanske framförallt portvin blir bättre med tiden. Säger dom. Och dom har kollat.
Eller ja, rött vin är ju en fråga om bra säsong. Det fanns ju kalla östsluttningar som smakar skit även 1976. Rom är bra efter sju år. Vet jag av egen erfarenhet.
Men portvinet förbryllar mig. Detta just nu för att jag i helgen blev bjuden på en sipp av Fru Gourmet. Enligt henne skulle detta vara en fantastisk dryck, och mycket riktigt var det så. Och riktigt gammal var den med. Ända från 1961, om jag minns rätt.
Det är ju skumt. Jag kom på det i efterhand, att man ens får för sig att dricka något så gammalt? Och än viktigare, hur kan något så gammalt vara så gott? Det har liksom bara legat där, hur länge som helst. Och inte gjort något. Jättekonstigt.
Jag kan nog säga att jag var såld. Jag ska bli en portvinskärring med lila hår, det är ett som är säkert.
En liten knähund och en bred skånska på detta så är saken biff.
Djurisk intervallträning
Men inte förrän mitt på dagen, sades det. Jag tänkte således passa på att ta en promenad i skogen medans det var fint, för att sedan krypa in resten av dagen med min målarlåda eller goda bok. Mmm.
Ut går jag. Dröjer inte mer än 200 meter innan jag stöter på en råbock. Den satt alldeles vid vägkanten och betaktade mig, käkade lite gräs. Som en medelålders man på en sportbar, tuggandes på jordnötter. Typ. Två horn hade den som stod rakt upp, och jag såg liksom framför mig hur han skulle kunna spetsa mig med dem om han så önskade, så jag höll minen och passerade i tysthet. Lite spännande.
Efter någon kilometer, efter att ha passerat en loj kohage där inte mycket pågick, höll jag på att krocka med ett rådjur. Denna hoppade iväg en bit, ställde sig på en liten avsats och studerade mig därifrån. Såg ut att undra hur jag hade oanständigheten att komma här och skrämmas. Fortfarande spännande, men med viss höjd beredskap.
Vidare gick jag. Och den gassande solen framkallade ju såklart mycket svett. Saken förbättras inte av att banans sträckning påminner om Balder, för den som någon gång besök Liseberg. Med tanke på djurrikheten denna morgon så kändes liksom allt som Liseberg. Iallafall, några som gillar svett är ju flugor. Dom samlades, svärmades och väsnades runt mig, tvingade mig att springa korta partier. Ofta när det var uppförsbacke, slog dom till. Illmariga jävlar.
Denna enkla promenad i skuggan blev intervallträning i ett zoo, mer eller mindre. Pulsen var ju ganska konstant hög, om inte för intervallerna så för djurexploateringen. Tacka vet jag djurlösa skogar.
Det hela slutade med att jag skrämde skiten ur mig själv när jag råkade sparka till en sten framför mig.
Nej, nu håller jag mig inne och väntar på regnet.
Semesterkontraktet
Visst blir det så att man lovar en himla massa saker inför semestern. Lovar sig själv.
Och jag lovade mig själv förra året att inte hålla på att lova massa orimligheter. Men nog halkade jag dit igen, rakt in i löftesträsket. Men bara med ett par stycken.
För denna semester har jag lovat mig själv tre saker:
Inte för långa sovmornar. Finns inget värre än att vakna vid elva, efter tretton timmars sömn och fortfarande vara trött. Dock har jag lovat (inbakat löfte?) att få sova mer än vardagens fem till sex timmar. Efter hårda förhandlingar är slutbeskedet att klockan åtta skall Fröken November stå upp.
Inte käka godis och onyttigt varje dag. Det blir ju lätt så. Men jag ska på något sätt lura mig själv att frukt är godis och vatten är gott. Försöka begränsa frosseriet till några dagar i veckan.
Inte dricka alkohol varje dag. Också en svår en, man blir ju dagvill under semestern. Men som sagt , vatten är gott är min devis. Om inte annat kan man utläsa från min planering att det kommer koncentreras till en viss vecka, då återbesök till min gamla hemstad står i kalendern. Efter det kommer jag troligen lova att aldrig mer dricka alkohol.
Det var väl alla löften.
Förutom att jag lovat att inte lägga ner träningen. Och att läsa mycket. Och att vara ute i solen så fort tillfälle bjuds.
Och att inte planera för mycket, men ska man tro mina löften så är min semester helt planerad.
Sittandes på en spinningscykel klockan 06.30 med en annanas i näven, ropandes: Vatten är livets dryck!
Undrar jag varför jag lovade att aldrig mer lova.
En titt i spåkulan
Ibland är dom bra, ibland är dom dåliga. Men dom är alltid konstiga.
Härom natten drömde jag att Lilla Fröken Söt och jag var ute vid hennes sommarstuga, långt som sjuttsingen in i skogen. Fast vi visste inte riktigt vart vi var. Och plötsligt var det natt, och Lilla Fröken Söt blev plötsligt förvirrad. Som en liten gammal tant börjar hon irra runt, yrandes, men mycket glad.
Då, i den mörka skogen, börjar vargar att yla och smyga mellan träden. Absolut superläskigt. Lilla Fröken Söt och jag börjar samla ihop våra vita fluffiga katter, som vi plötsligt hade, och jag försökte styra uppsamlingen in i huset. Lilla Fröken Söt var mycket svår att få med. Lite som Sickan i Jönssonligan höll hon på med sin katt. Jag känner bara att jag måste rädda alla från vargarna, som bara kommer närmare och närmare.
Jag fick med mig vimsetösen till slut, och kröp upp i en säng med alla katter. Men jag struntade i att stänga dörren, för jag visste att vargarna skulle komma in ändå. De kom, och smög runt tyst kring våra ben. Tysta låg vi och försökte låtsas att vi inte fanns. Eller ja, Lilla Fröken Söt låg mest och studerade en fläck i taket, och det var ren tur att hon höll tyst.
Då kläckte jag ideén, att vargarna säkert ville ha smycken hellre än vårt möra kött. Viskade med Lilla Fröken Söt som drog fram sin smyckeslåda, och flashade alla gnistrande broschar (sen när började hon använda broschar?) för de hungriga vargkäftarna. Men mitt i detta började vi prova dem, lite som en shoppingtur, började välja och analysera, vad de passade till, och vilka fina färger det var.
Sedan ringde klockan och tog mig ut ur drömmen. Levande.
Vid närmare analys av drömmen, med hjälp av Internet, har jag kommit fram till följande tolkning: Att drömma att det är natt betyder förlust, oro, sorg, att man ångrar något, skäms eller är rädd. Drömmer man om katter innebär det trassel, problem, ohederlighet och otrohet. Juveler står för tur i kärlek, känns ju skönt att något väger upp de första oroväckande tecknen. Flykt står för motgångar, och lyckas man fly så betyder det att man kommer kunna hantera motgången. Att drömma om djur generellt betyder ekonomisk vinst och samtidigt dold fara. Alltså skattesmäll, om jag tolkar det hela rätt.
Med andra ord, det kommer gå helt åt helvette för mig.
Blod, svett och tårar.
Och jag överlevde. Vilket är ungefär samma sannolikhet som att överleva ett fall från toppen av Eiffeltornet.
Stressad till tårar på jobbet, in i det sista. Puls över 80 flera dagar i sträck och tungt att andas djupt. Extremt lite sömn och huvudvärk. Ringsignalen från telefonen hör jag än, om och om igen. Stressar sedan iväg till stan i en massa ärenden, i 27 graders värme. Svettigt värre. Skoskav. Blod. Två timmar hos frisören och linserna kärvade ihop totalt.
"Asssssså vad snygg du blev!" utbrister min fantastika frisör.
"Ge mig bara 48 timmars sömn och fem alvedon så ser jag nog mänsklig ut", sa jag. Han fnittar lite till svar. Medhållande fnitter, ska tilläggas.
Springer in på ICA för terapishopping - kaffe, öl och godis. Det som är basic för vidare överlevnad, liksom.
Det är här jag bryter ihop. Där står jag och plockar smågodis och letar febrilt efter lysmelk och Center. Så ser jag skylten.
"Lösgodis- halva priset"
Jag ska inte påstå att jag riktigt grät, men kraftigt tårögd var jag. Kämpade emot dem. Äntligen hände det något bra. Hade jag vart utomhus och inte varit inne i plåtmodulen ICA Maxi så hade jag kunnat titta upp, se Gud kika fram mellan molnen, blinka mot mig och le. "Du är inte förlorad", hade han säkert sagt.
Så jag lever. Eller också så har jag dött och kommit till himlen, jag vet interiktigt vilket. Semester är det iallafall.
Dagens tips.
Det säger väl en hel del om min matlagning. Ja, att jag sitter vid datorn samtidigt alltså. I ett annat rum. I vilket fall.
På påsen med härligt ungsrostade grönsaker står följande att läsa:
"Tips! Enklast är att äta majsen med majsbestick eller att helt hålla enkelt hålla majsen i handen"
Tack för tipset.
Jag som hade tänkt äta majskolv med kniv och gaffel.
Kompis med fax efterlyses
Känns lite tungt sista veckan på kontoret.
Funderar på om jag ska stoppa huvudet eller händerna först ner i faxen.
Funderar också på vilket faxnummer jag skulle faxa mig till.
Jag har inga kompisar med fax.
Varför har jag inte det?
Jag ska skaffa fler kompisar med fax. Fast då får jag nog umgås mycket med folk på Försäkringskassan och bilbioteket.
Och föresten stoppar jag nog ner huvudet först.
Kvar på golvet i kopiatorrummet ligger bara Fröken Novembers skal. Den riktiga är på biblioteket i Årjäng, eller nått.
Just det, kaffe. Jag tyckte det barkade iväg lite mer än vanligt.
Mina nya vänner
Mina gem tog slut.
Gem, liksom. Vilken pryl.
De tar ju aldrig slut. Hur ofta köper man gem egentligen? Och kan det överhuvudtaget produceras gem, eftersom de allra flesta troligen återvinns?
Nu är iallafall mina slut.
Gick och hämtade en näve nya, och blev sittandes med dessa i handen.
De här håller ihop saker och ting. Binder samman grejer utan att skada dem. Ger oss sammanhang och en tråd att följa, vi vet vad som kommer härnäst. Skänker ordning och trygghet. De här små liven kommer alltid tillbaka. Hjälper mig när jag är svag och inte vet varken in eller ut. En sann vän i nöden.
Noterar att jag är iaktagen, och tittar upp. Där står produktionschefen och sneglar på mig. Och där sitter jag, med båda händerna fulla av gem.
- Mina gem var slut, säger jag, halvt kvar i min egen värld.
Produktionschefen nickar, försöker förstå men lyckas inte, och stressar vidare i verkligheten.
Jag lägger ut gemen på skrivbordet, studerar dem och känner mig med ens omgärdad av vänskap och kärlek.
Hänglåshistorien har hakat upp sig.
Hänglåsgrejen på gymmet.
Efter avslutat spinningpass vimsar en lagom trött Fröken November in i omklädningsrummet.
Känner inte riktigt igen skåpet, men är säker på att det är rätt. Får ej upp låset.
Testar det brevid. Det underlättar inte att jag har tre olika nycklar på knippet. Inget skåp funkar. Inte heller femte gången. Inte trettonde heller.
Folk omkring börjar reagera, titta. Och till min stora förskräckelse ser jag att en av tjejerna från receptionen valt att träna idag och byter hurtigt om brevid mig. Tittar stort på mig.
"Du har nog förväxlat din nyckel", piper hon upplysningsvis. Jag tänker "Nehe, du lilla gumman. Har jag inte alls." men säger inget.
Hon uppmanar mig att testa flera andra skåp, och fastän jag är helt säker på att det inte är där, försöker jag. Och får upp skåpet. Men det är såklart inte mitt. Vad är det för allvarligt fel på hänglåstillverkarna? Hon trodde nog inte jag var klok när jag sedan stängde det skåpet, och konstaterar att det inte är mitt.
Inser att det kanske är dags att för tredje gången be dem bryta upp låset, men jag kommer få sjukt svårt att motivera det denna gång.
Testar ett som jag med säkerhet vet är helt fel. Och det klickar, öppnar sig.
Slänger ett öga på receptionisttjejen och får fram ett litet "hehe". Sedan är det bara tyst.
Jag måste seriöst byta gym. Eller hänglås, iallafall.
Fröken November adderar en egenskap
Jag har ingen söndagsångest.
Jag har analyserat detta faktum i åtskilliga timmar.
Kan bero på att jag inte ätit en godisbit, överhuvudtaget. Eller att jag fått en massa saker gjort. Köket är rent. Det är blott en vecka kvar till semestern. Jag har haft kvalitetstid med nära och kära. Jag har inte vartit bakfull.
Det verkar inte som om de vanliga sakerna biter. Jag har helt glömt att jag inte har särskilt putsade fönster, att jag glömt använda min flourskölj, att kommande jobbvecka troligen kommer bli fruktansvärd, att Unge Herr Juli snart fyller år och jag har ingen present samt att nagellacket flagar.
Varför bryr jag mig inte om det?
Svaret: Jag tror jag har gått och blivit nonchalant. Mental high five och segerdans!
Aldrig mer ska en hope dammråttor, obetalda räkningar eller tolv tomma ölburkar få mig att ha ångest.
Närmare analys av Torpa FF vs Öxnehaga
Speciellt när man som jag, känner en fotbollsstjärna. Jorå.
Detta föranledde gårkvällens besök på den lokala fotbollsplanen, för att beskåda Torpa FF (som jag sponsrat hejdlöst genom diverse rabatthäfteköp) fullkomligen krossa Öxnehagapojkarna.
Detta är alltså inget jag brukar göra. Därför är jag lite exalterad över detta.
Men där satt jag, tillsammans med en hel hög andra åskådare, och bet på naglarna, skvatt så fort bollen slogs till och gjorde små konstiga ljud när det blev olidligt spännande.
Oavgjort slutade det, som synd var. Men sicken energi det bjöds på, och en hel del smällar. Då blundade jag och pep "aaaaajjjjjjj" tillsammans med hela läktaren. Men himla kul att se.
Men jag har lite tips på hur det skulle kunna bli ännu bättre fotboll:
Spela utan tröjor. Det var ju synd om pojkarna, och springa runt så påpålsade i sommarvärmen. Inte ska ni behöva raka benen för att motstå värme, ta av tröjan är enklare.
Ta en vatten över huvudet. Bokstavligen talat. Wet t-shirt competitions är väl inte bara för tjejer?
Glöm inte massagen. Det är viktigt att ta hand om sig när man sliter så hårt. Det finns alltid frivilliga i publiken.
Jag kommer bli en helt fantastisk snusktant när jag blir till åren.
Nej, det är inte okej.
Jag vet inte hur mycket det är okej att störa sig på detta fenomen, men jag blir helt fördärvad i min själ när kassörskan med för mycket mascara frågar:
- Är det okej med kvittot i påsen? (Följt av ett brett påklistrat leende och ett litet nackknyck)
Finns det inget viktigare att ta upp? Jag får en oemotståndlig lust att svara:
- Är det okej att barn svälter i Afrika? Är det okej med ekonomisk kris i Grekland? Är det okej att kvinnor tjänar sämre än män? Är det okej att ha urringat på sextioårsfest? Nej, det är inte okej, ge mig kvittot i handen, är du snäll.
Ännu har jag hållt mig.
Men jag lovar inte hur längre till jag kan hålla mig.
Ögonskuggsöverdos
Så argumenterade jag iallafall för Unge Herr Juli när jag försökte få hans stöd i att köpa en ögonskuggspalett med 88 olika färger i. Han köpte liksom inte de andra argumenten om att jag inte redan hade bra ögonskuggor, eller att vi kunde dela på den. Märkligt.
Som vanligt slutade stöd-fisket med att jag köpte den iallafall. Flera dagar vankade jag av och an och väntade på avin. Kände hur livet blev glåmigt och kallt, vinden ven utanför och maten smakade inte bra.
Men så kom den.
Känslan som fyllde mig när jag öppnade locket på den laptopliknande lådan var komplett lycka. I färgskala låg de små färgdoserna i ordnade rader, i oändlighet.
Sen började spekaklet. Gult en dag. Grönt är ju fräckt. Turkos tisdag. Och ännu mer utspökat blev det när jag tillkallade Lilla Fröken Söt för att hugga tänderna i paletten.
Frid och fröjd. Lycka.
Tills jag såg Lilla Fröken Söts bilder från vår sminkpartykväll.
Nu vet jag hur det fick till figurerna i Avatar så bra.
De har också paletten.
