Fröken November pillertrillar
Ack sicken måndag.
Eftersom denna helg bjöd på extraknäck efter fredagens fläskpannkakefall (se tidigare inlägg) så drog jag flitigt igång datorn igår kväll. Rasslade runt lite bland mejlen, såg ett par nya, fick panikångest och dödslängtan, stängde av datorn och satt sedan blickstilla på stolen, som om jag inte skulle bli upptäckt av Döden, när han tassade förbi.
Natten bjöd på för lite sömn och mardrömmar, om de mest märkliga saker man kan tänka sig. Jag kan inte ens nämna vad det var.
Väl på jobbet denna morgon slog väl inte magkatarren fel. Knivhugg i magen hela förmiddagen och jag övertygar chefen om att jag passar bäst hemma i min säng.
Precis innan jag ska åka hem ger jag mig ut i fabriken för ett ärende, och tar tillfället i akt att beklaga mig för mina medarbetare. Tyckte gott jag kunde få en klapp på axeln och eventuellt bli buren hem. Men det blev bättre än så. Det är här magin händer, nu börjar det håvas upp en massa spännande burkar, med löften om guld och gröna skogar. Avböjer erbjudandet om den burken som passerat bästföredatum med ett år och får sedan ett magiskt piller ur en annan, receptbelagd och härlig burk. Den är alldeles orange och blå och är märkt med kryptiska små siffror. Efter viss tvekan sväljer jag den till sist (det var egentligen det bästa av de alternativen kollegorna erbjöd).
Fram vid lunch flimrar det för mig ögon, jag pekar och visar en annan kollega på det fina silverregnet. Försöker nypa tag i dem. Kollega backar, tar sin lunchlåda och går. Men sen händer det, smärtan lättar och Döden står i dörrkarmen och stirrar surt på mig.
”Jävla tråkmåns”, muttrar han, slänger med kappan och valsar ut.
Jag blir lycklig, men extremt trött. Köper lite godis att sockerdopa med. Börjar minnas en sommardag i lågstadiet, när vi besökte ett utomhusmuseum. Det var en så fin dag vi hade, jag och min bästis Lilla Fröken Söt. Blir tårögd, nickar nästan till, och inser sedan att det är dags för tre-kaffet.
Åh, koffein. Äntligen.
Fröken November har blivit någon slags modern multitjackpundare.
Eftersom denna helg bjöd på extraknäck efter fredagens fläskpannkakefall (se tidigare inlägg) så drog jag flitigt igång datorn igår kväll. Rasslade runt lite bland mejlen, såg ett par nya, fick panikångest och dödslängtan, stängde av datorn och satt sedan blickstilla på stolen, som om jag inte skulle bli upptäckt av Döden, när han tassade förbi.
Natten bjöd på för lite sömn och mardrömmar, om de mest märkliga saker man kan tänka sig. Jag kan inte ens nämna vad det var.
Väl på jobbet denna morgon slog väl inte magkatarren fel. Knivhugg i magen hela förmiddagen och jag övertygar chefen om att jag passar bäst hemma i min säng.
Precis innan jag ska åka hem ger jag mig ut i fabriken för ett ärende, och tar tillfället i akt att beklaga mig för mina medarbetare. Tyckte gott jag kunde få en klapp på axeln och eventuellt bli buren hem. Men det blev bättre än så. Det är här magin händer, nu börjar det håvas upp en massa spännande burkar, med löften om guld och gröna skogar. Avböjer erbjudandet om den burken som passerat bästföredatum med ett år och får sedan ett magiskt piller ur en annan, receptbelagd och härlig burk. Den är alldeles orange och blå och är märkt med kryptiska små siffror. Efter viss tvekan sväljer jag den till sist (det var egentligen det bästa av de alternativen kollegorna erbjöd).
Fram vid lunch flimrar det för mig ögon, jag pekar och visar en annan kollega på det fina silverregnet. Försöker nypa tag i dem. Kollega backar, tar sin lunchlåda och går. Men sen händer det, smärtan lättar och Döden står i dörrkarmen och stirrar surt på mig.
”Jävla tråkmåns”, muttrar han, slänger med kappan och valsar ut.
Jag blir lycklig, men extremt trött. Köper lite godis att sockerdopa med. Börjar minnas en sommardag i lågstadiet, när vi besökte ett utomhusmuseum. Det var en så fin dag vi hade, jag och min bästis Lilla Fröken Söt. Blir tårögd, nickar nästan till, och inser sedan att det är dags för tre-kaffet.
Åh, koffein. Äntligen.
Fröken November har blivit någon slags modern multitjackpundare.
Kommentarer
Trackback
