Pagedamernas försprång.
Ahhh solen skiner! Så tänkte iallafall alla pageklippta kärringar på kommuner och landsting. Och jag.
Eftersom jag i själen är som en pageklippt landstingsdam i limegrön bomullskavaj, begav jag mig till Blomsterlandet för att döva ångesten över att persiljefröna i fönstret dött.
Det gjorde kärringarna med.
Men eftersom dom jobbar 60%, så har dom hunnit hem innan, gjort en lammgryta och bytt till klänning. De har också hunnit skaffa en behaglig, snudd på överdriven, solbränna.
Jag kommer direkt från jobbet, i trasiga jeans, andan i halsen och krafsar febrilt runt i V6-påsen.
Vi är ute efter samma sak. Dom perfekta blommorna.
Väl där trängs vi och dom ställer sina vagnar där jag vill gå. Min vagn drar åt vänster och puttar till sura tant-vagnarna. Sura miner utbyts.
Men dom går runt i sin bränna, och bomullsklänningar och dom vet precis vad dom ska ha, för det har dom läst i Allers. Jag läser Runner´s world. Möjligen finns det någon andningsteknik jag kan använda här.
Efter vagnknuffande och jordpåsesläpande (som jag såklart hade sönder och spridde jord lite lagom jämt över hela golvet) kommer jag till kassan. Där viftar de limegröna kommundamerna lättsamt upp jämna pengar i kontanter som ingenting. Jösses, tänker jag, vad ska detta gå på. Säker 400. Eller 500. Svaret blir 718 och jag är alldeles för nära att fråga kassörskan hur hon förklarar det. Men så ångrar jag mig, jag har ingen analys på hur blombutikskassörskor reagerar.
Jag trodde jag var den utlimata tanten. Men shit, vad dom ligger före.
Jag kan lungt skaffa dosett, permanent och katt utan att ens vara i närheten av deras liga.
