Fröken November strikes again
Det började väl egentligen redan förra veckan. En vanlig kväll på gymmet. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp.
Visar sig att jag haft den stora kreativiteten att lägga två hänglås med varsin nyckel i väskan. Såklart låst med det ena låset, tagit den andra nyckeln med mig. Smart.
Fick ju vackert gå till receptionen, be den lilla nätta 40-kilostjejen följa med mig med den gigantiska saxen. Efter en stunds kämpande (minitjejen själv alltså, jag vill inte klämma mina fingrar, jag jobbar på kontor) går det upp. Frid och fröjd. Kanske lite kluriga blickar från andra ombytande.
Jaha. Så kommer dagens träning. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp. Nyckeln går i men inte runt. Jag har ju numera bara ett hänglås, så det finns inget att välja på. Och det funkade ju häromdagen. Jag ger mig inte, utan krystar och vrider, bänder och hänger. Folk (välformade kvinnor i små handdukar) sluter upp kring detta, snart är vi tre damer inblandade i det hela. De uttryckte tveksamhet till att detta verkligen var mitt skåp, och gör även mig tveksam. Jag har ju fått hjärnsläpp förr, liksom. Vi testar ett par andra skåp, men nej. Icke. Och jag är ganska säker på att just detta är mitt.
Vi får ge upp. Och jag får återigen gå till receptionen. Givetvis så är det samma 40-kilospingla som står där och tuggar Hubbabubba. Mycket kan man säga i detta läge, jag väljer (lite oturligt):
-Jaha, då var det jag igen, hehe. Nyckeln har slutat passa i mitt lås. Typ.
40-kilostjejen tittar mycket suspekt på mig, och frågar om jag är helt säker på att jag gett mig på mitt eget skåp. Jaaa, svarar jag, lite darrigt och korsar benen bakom disken. Andra gången på en vecka, det är lite svårt att förklara på ett vettigt sätt. Hon suckar, hivar upp den gigantiska saxen än en gång, och vi knatar bort till omklädningsrummet. Ser på hennes ansiktsuttryck att hon gärna skulle nypa till mig med saxen.
Väl där frågar hon igen, om det verkligen är mitt skåp? Följande for genom mitt huvud:
"jojagärnogganskasäkerellernejvadharjaggjortellerjodetärrättvartspringerjagomdetärfel"
och svarar
-jooo... det är mitt....
40-kilostjej spänner ögonen i mig och får något mörkt i blicken. Jag upprepar med ny anda:
-Jo. Jo. Mitt. Japp.
Lirkande, stönande, bändande. Det går upp - och är mitt. Puh.
Vid nästa gymbesök ska jag ha burka.
Definition av "intressant liv"
Har fått en del kommentarer angående mitt bloggande, många väldigt positiva, så jag blir så där som en spattig tupp på öppen åker.
Jag kan inte minnas att jag påstått att mitt liv är särskillt intressant, men nu har hag hört påståendet "det händer ju så mycket i ditt liv" flera gånger.
Jag trodde det var uppenbart.
Det händer inte ett skit.
Men jag kan alla handlingar i alla säsonger av "2 & ½ men".
Lunchblogg: en smula avlägsnad?
Måndagmorgon.
Söndagsångest leder mig rakt in i måndagspanik. Månadsslut. Fakturor. Blablabla. Bla.
Hiskeligt virrvarr på jobbet. En person bredvid som instruerar panikprojekt, telefonen ringer och jag har fyra eller fem påbörjade mejl.
Och nu, så där strax innan lunch, känns det som att mitt huvud kopplade bort sig från kroppen, blev som en liten ballong och sakta, sakta, flög iväg.
Jag flyger runt i kontorslandskapet och tittar tillbaka på mig själv, som sitter där, alldeles livlös. Med alla fakturor och problem. Men jag själv i mitt ballonghuvud, jag är fri. Alla andra stressar runt, men jag hör inget, det låter som om jag vore under vatten.
Om man kunde styra ballongen så att man hamnar i lunchrummet, mmm….
Tack gode gud för måndag!
Kom på att den sista dagen i månaden närmar sig med stormsteg och jag har helt ignorerat det faktum att räkningarna ligger och bits i en vrå.
Detta var inte bara jobbigt för att jag troligen åker på påminnelseavgifter för att jag är sen, utan för att lördagen, som tidigare nämnts, tog kål på likvida medel. Eller ja, det går väl, men jag sitter just nu och intalar mig själv att jag ska leva klosterliv kommande måndag. Inte gjorde det saken bättre att det tog hela tjugo minuter att hitta den förbenade dosan, då jag fortfarande bor i en kondom.
När det värsta illamåendet lagt sig, kommer jag på att jag har ett jobb. Fan.
I mitt jobb ingår att attestera fakturor, vilket är viktigt att det är gjort inför månadsslutet. Mina privata fakturor, som uppgick till hela tre stycken (!), minskade i betydelse, då jag insåg att jag har 166 st på jobbet. Ångest.
Och väl efter den insikten kom jag på att jag lovat ett kreativt utkast på en illustration innan söndagens slut. Konstnärlig ångest.
Och hela lägenheten är fortfarande inplastad.
Kunde jag inte bara fått vara bakfull?
Storebror ser mig.
På dem.
Fartkamerorna.
Laglydig som jag till stor del är, så är jag fullkomligt livrädd för dom.
Varje gång man kör förbi är man ju helt säker på att det var 90. Nej vänta- var det 70? Åh herre. Eller 90? Och så tar jag ett stadigt tag i ratten och kniper ihop ögonen (så jag inte syns) och gör ett ljud liknande "iiiiiihhhhhh", tills jag passerat, och upptäckt att det var 90.
Kan vara så att dom är i maskopi med fiskmåsarna, som jag skrivit om tidigare? Dom står där, vakar i det tysta. Dom ser liksom ondskefulla ut.
Dom är ute efter mig.
Och jag är helt övertygad om att de vänder sig efter mig när jag kört förbi.
Mitt liv som bloggstjärna
Hur känns det?
Jo. Visst ska jag berätta.
Givetvis är det hedrande, all uppmärksamhet, flådiga fester och gratisprylar. Man känner sig liksom som om man vore på en räkmacka. Lite kladdig, men högklassig.
Men så finns det baksidor. Det är en börda att hela tiden bli igenkänd på stan. Folk ropar efter mig. Smyger efter på ICA och köper det jag köper. Ständigt folk i trapphuset, väntar på autografer. Inte räknade jag med när detta började att jag skulle behöva "stage diva" till bilen varje dag. Att få så många kärleksbrev. Så många copy cats.
Men, jag vill såklart tacka för allt detta. Ni som ställer upp och tvättar min bil självmant. Alla som skickar chokladbud (skit i blombud, de går inte att äta). Ni som erbjuder er att göra fotmassage.
Som tack kommer jag här på bloggen att tävla ut en av mina strumpor, till en lycklig vinnare. Jag har haft den en dryg vecka, bara för att skapa en ingnagd "feeling". Tunn bomullssocka, tror den är från H&M. Allt ni behöver göra för att vara med i tävlingen är att skriva en bra motivering i kommentarerna.
Må bästa fan vinna!
/ yours truly Fröken November
En dyr dag.
Jag är väldigt bra på det. Jag jobbar ju faktiskt som shoppare, på ett sätt.
Idag, som många andra dagar, går det till överdrift.
En attiralj från varje kategori inköpt. Men sedan när jag och min tålmodiga provhyttspassande väninna länsat alla Göteborgs butiker, tar det liksom inte stopp.
Jeans, handväskor, smycken och toppar. Därefter lyckades jag pracka på mitt shoppingsällskap ett mobilabonnemang och ett par skor som jag själv inte passade i. Efter denna dyra shoppingdag stannar vi till vid ett större COOP för att inhandla Morsdagblomma + Morsdagchoklad. Enkel uppgift.
Ut kommer jag med ovan angivna, plus en resväska.
Visst blir man trött.
Men mest tröttande av allt är väl att det enda jag kan tänka på nu är att jag dör om jag inte får en jeansjacka. Dör.
Nämen. Vad roligt.
Tanter i längenheter men gamla gardiner men nya bordstabletter från Ullared. Kortklippta med små hundar. Misstänksamma mot den krullhåriga tösen som kommer på besök med filmkamera. (No blame)
Så vinner dom 600 000. Och en bil.
Kul. Kul för dom.
Själv fick jag räkningen på bilskatten i veckan.
Men kul, för dom. Verkligen.
Överväger en stund att köpa tio lotter. Jag menar, för välgörenhetens skull. Ja, verkligen.
Men jag har pelagoner. Ett litet, till synes oskyldigt steg till, så sitter jag där och permanentar mig hos frisören.
Nä.
Men kul för dom. Verkligen.
Psykisk folkhälsa i fara
Det var ett faktum jag förvisso kände till, men förnekade in i det sista.
Jag hade nämligen planerat en liten, men naggande god repa på stan. Och det var överallt. Folk. Marknadsstånd. Partifolk ute för värvning. Munkbilar. Något som liknade clownhår, men som jag senare identifierade som sockervadd.
Jag fattar inte hur folk orkar. Jag har förvisso bott i Göteborg och vida upprepade tillfällen klarat av mellandagsresa i Nordstan. Jag är bra på att trängas och jävlas. Ta mig fram. Men en hope smålänningar i marknadstider är inte att leka med.
Det var kö fram till varje stånd. Människor/boskapets värsta sidor kom fram. Kärringar knöddes, tonåringar försökte blåsa sina tuggummibubblor i mitt hår. Och jag var inte ens i deras kö, jag ägnade mig bara åt att passera. Fullt på varenda minsta gatusten. Enda stället att få lite lugn på var ståndet för hjärt- och lungräddning, men jag är livrädd för den där dockan, så jag gick förbi även det. (visst, dom rengör säkert den där dockan, men jag är övertygad om att bassiluskerna aldrig riktigt går bort.)
Så min spontanfredagsshopping bara föll. Det enda jag köpte, av någon outgrundlig anledning, var en sur jordgubbsrem. Troligen en psykist reträtteffekt, ett försök att återgå till barndomen och kunna hantera sånna här saker. Föga hjälpte remmen.
Det hela slutade med ett inköp förpackat i en liten turkos klirr-kasse och första bästa buss hem.
Meditationsställning, ljummen öl och sur jordgubbsrem. Ensam. Puh.
System failure x 3
Men hur jäkla bra är man själv? Efter flera skrämmande exempel har jag en analys.
Till exempel använder jag ju titt som tätt telefonen som mus. Hinner alltid bli riktigt uppretad innan jag fattar att jag egentligen ringt upp någon och låter som en stalker. ("skraaaaap, skraaaaaap, skraaaap, men fuuunka dååååå")
Eller som när man ska ringa, alternativ slå in ett nummer i datorn, och gör det på miniräknaren. Tar också oroväckande lång tid innan jag kommer påmig själv. ("Men svaaaaara dååååååå!")
Fast värst var nog igår. Jag fick ett sms. Vilket ledde till att jag satt och letade i mejlen hur länge som helst (har ganska mycket olästa mejl i min inkorg till mitt försvar). Var helt säker på att jag visste vad jag letade efter. Suckade och stönade. Gav upp. Tittade på mobilen, ren slentrian. Jaha. Det var det jag letade efter.
Slutsats: Hoppas inte min chef läser mig blogg. Med tanke på förstörd kontorsutrustning, dåligt utnyttjande av arbetstid samt allmän bristande intelligens är mina framtidsutsikter kraftigt begränsade.
Men dom behöver alltid folk att testa ny medicin på.
Historien upprepar sig?
Har ni tänkt på det, att när någon (jag själv inkluderad) berättar en rolig historia, upprepar man gärna poängen en extra gång?
Till exempel fick jag höra en historia om en liten kille som spelade fotboll, fick målchans men stannade upp för att plocka upp sin keps han tappat, och såklart fick han bollen tagen ifrån sig och det blev inget mål. Historieberättaren illustrerade hysteriskt roligt hur föräldrarna längs kanten på planen skrek "skjuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!" och hur killen, nöjd som få, drog på sig kepan igen, utan att bry sig om några mål.
Sedan kör han historien igen, från föräldrarnas "skjuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!" till kepsen-på-huvudet-minen. Och såklart var det lika kul igen.
Det är som att man tar det göttaste ur påsen och tuggar, spottar ut och tuggar igen. Som ett tuggummi, fast med mycket smak.
Hmm.
Megamupparna anfaller!
Spännande i den mening att jag fruktade mitt liv fullkomligt.
Så. Vi körde in i biltvätten. Stängde av motorn och drog allt vad jag hade i handbromsen. Petade i kanten längs fönstret för att kolla att det var helt tätt. Dubbelkollar att antennen är nere. Så stålsätter jag mig. Tvätten kan börja.
Så tornar dom upp dig. Dom stora blåröda mupparna. Och sakta beger de sig fram och slukar oss. Väsande som kobror, spottar de gift på oss (här påpekar K att det är bilshampoo. Så naiv han är.) Och sen, nästan rakt över oss, börjar de toksnurra och attackera oss. Jag har bältet på, fötterna stenhårt fastkilade i golvet och kramar krampaktigt handtaget på bildörren. Jag ser inte ut för all gegga, jag ser inte vad monstrena håller på med. Men någonstans där ute rör de sig sakta, sakta över mig.
Flera varv håller de på (jäkla guldtvätt) och snart har jag blivit lite stel i nacken. Men sen ger dom sig, stiger åt sidan. Jag är helt övertygad om att de tittar på mig, megamupparna, och väntar på att få anfalla när jag minst anar det.
Torken känns som en trevlig person, lite som tandhygienist kontra tandläkare, den som får ta hand om de stackars vettskrämda människorna.
Lunchblogg: en morgontanke.
Det slog mig en sak i morse vid kaffeautomaten på jobbet.
Där står vi sida vid sida och väntar på kaffe. Kollegor och jag. Nickar och ler åt varann. Utbyter kommentarer om gårkvällens aktiviteter. Hur många kilometer vi sprang. Vad ungarna gör. Eller vem man mötte på ICA.
Och alla ser så pigga ut. Och jag undrar – har dom verkligen vart hemma? Har dom legat i sängen och dreglat på kudden, allesammans? Eller var dom här hela tiden?
För när jag släpar mig in i företagets lokal, sitter de där. Jobbar och grejar. Pratar i telefon fastän klockan inte ens slagit sju. Men egentligen har ju ingen av oss vart vakna mycket mer än en timme. Jag blir fascinerad av att alla hunnit hem, gjort mat + 1 styck kvällsaktivitet, bytt om till pyjamas, sovit, vaknat, för att sedan göra sig i ordning igen. Gå till jobbet. Igen.
Då tänker jag – vad onödigt. Platta håret varje dag. Smink. Strykta skjortor. Allt som vi måste fixa till för att kvällen och natten förstört detta. Att vi bryr oss om att gå hem – vi ska ju snart hit igen.
Eller är det bara jag som går hem?
Tåls att tänkas på.
Den gamle och Internet
Följande utspelar sig på telefon 21:30 mellan mig och äldre besläktat dam:
Äldre dam: Ja du förstår, jag har sett på Go´Kväll, och dom gjorde såna smarriga amerikanska pannkakor. Och nu ska jag ha fram receptet och du förstår, det går inte. Skrivaren fullkomligt sprutar ut papper, och allt kommer ut utom receptet.
Jag: Jahaaa. Vad är du inne på för hemsida?
Äldre dam: Jag är inte inne på någon hemsida. Det bara är där
Jag: Nehej (Misstror i vanlig ordning denna Internetbrukare). Jag gissar att du gick in på google.se och sökte på något?
Äldre dam: Ja precis. "Amerikanska pannkakor go kväll" skrev jag. Så bara var det där.
(Notering: google.se är allså ingen hemsida, utan bara något slags existensminimum i datorn, enligt Äldre Dam. På något sätt delar jag den synen - Google is life)
Jag: (Googlar på samma sak, får fram diverse rubriker, men inget från Go´Kväll) Exakt vad klickade du på sen?
Äldre (irriterad) dam: Men det står ju "amerikanska pannkakor" där!
Ser här att det mycket riktigt, finns en länk som heter så. Den går till en blogg med mysiga bilder på pannkakor och kompisbilder. Dock har detta vare sig med recept eller Go´Kväll att göra. Det borde ju vara detta som ligger i Äldre Dams skrivare)
Jag: Du har kommit in på något som kallas b-l-o-g-g. Vi testar något annat. Klicka på den översta länken.
Efter en stunds dividerande har Äldre Dam övertalat mig att det är helt fel recept och det går inte med något annat än det "som bara var där". Det har nu gått över tio minuter.
Till sist hittar jag en receptbank för just Go´Kväll, djupt inne på svt.se. Eftersom jag inte kan guide henne till den (ej mer än två klick) kopierar jag skiten och mejlar henne.
Men denna mejl. Det tar en stund innan det kommer fram, och jag efterlyser Skicka/ta emot. Svaret lyder "det finns bara inkorg och skickat". Jag ger upp. Väntar lite till. Äldre Dam börjar ana oråd och viss korruption.
Äldre dam: Har du tagit bort det från min inkorg?
Jag: (uppgivet) Neeej. Jag styr inte över din inkorg. Det har inte kommit än bara.
Till slut kommer det och till min stora gläjde var det ju det recept som eftersöktes. Bergman-ångest lättar från mina axlar. Samtalstid tjugofem minuter.
Så snälla Go´Kvällredaktionen - uppmana era tittare att banda det på VHS istället för Internet - jag har fan inte tid med detta.
Konsten att fika
Det här är ett fenomen jag har funderat på ett otal gånger. Det här med fika.
Snarare antalet fikaenheter, typ kakor, bullar och sånt.
Säg att man är fyra personer som fikar. Då tycker jag och min förvisso undermåliga matematikundervisning, att det rimligen borde vara fyra bullar på bordet.
Men det verkar som om resten av världen tycker att det ska ligga sisådär fem bullar där, vid ett sånt tillfälle. Alla tar sin beskärda del, och en blir över.
Ingen vågar ta den siste.
Slutresultat:
- Den siste bullen blir torr och överbliven.
- Allmän ångest infinner sig hos alla fikare.
- Den som bjuder bli besviken över att ingen vill ha den siste bullen.
En alternativ lösning är att lägga fram två per person, i detta fallet åtta stycken.
Slutresultat:
- Det blir troligen inga bullar över alls. Alltså inga torrisar.
- Alla är glada istället för manodepressiva.
- Bullbakaren kan glädas över en lyckad fikastund.
Att det ska va så svårt med basala saker! Denna dag till ära får ni en liten give-away: en lathund nedan att skriva ut och klippa ut, sätt på kylskåpet:
1 person = 1 bulle
2 personer = 2 bullar
3 personer = 3 bullar
4 personer = 4 bullar
5 personer = 5 bullar
Arga kassörskor, del 2
Dom är fler.
Ni vet att jag är rädd för kassörskor. Jag upptäckte ytterligare en dold fara häromdagen, i en klädbutik. Ni kanske minns hur jag påstod att butiksbiträden i klädaffären viker så fint och ler? Ja, det gör dom. Men om ni tittar noga, så hör ni det.
Dom är irriterade på något.
Spontant tänker jag att det är på att alla kunder fläker ut deras välvikta höag och drar och byper i kläderna. Men nej. De viker dem så gärna igen.
Det är varandra de är irriterade på. Bakom fasaden, i lunchrummet och på lagret, verkar det pågå en ständig strid mellan de välklädda donnorna på H&M. Vem sa det om henne? Varför sa hon så till chefen? Och hängde hon undan den tröjan till sig själv nu? Den kossan passar ändå inte i storlek 36.
Och det sipprar ut. Ut i butiken virvlar de små kryptiska meddelandena, oskyldiga till synes, men ack så onda.
Hur?
Högtalartelefonen.
duutduuut -"proventillkassaproventillkassatack"
duutduuut - "kassatillprovenkassatillproventack"
duutduuut (här i argare ton)-"proventillkassaproventillkassatack"
Här är det ju uppenbart att de egentligen säger:
"MEN SLÄPA DIG HIT DIN FETA RYNKIGA KOSSAAA"
Sedan är det tyst ett par minuter. Hade man uppehållt sig nära provrummen hade man nog kunnat skåda två siluetter smyga in i ett omklädningsrum och försökt strypa varandra med leopardmönstrade leggings.
Varje gång jag hör detta så är jag beredd på att det kommer. Plötsligt utbrister de i högtalartelefonen:
"DET ÄR SAMTAL PÅ LINJE TVÅÅÅ DITT AAAAAAS!"
Överallt, dessa oberäkneliga, arga, glömda människor.
Beslutsångest.
Jag har under en tid testat det sporadiskt.
"Jag ger dig en påringning senare"
Jag tror jag hatar det.
Jag lackar ur. Eller på.
Trots att jag och sambo just idag skulle gå upp samtidigt så gick det så bra för oss. Synkat och välplanerat. Gröt till frukost och tidningen blev läst. Aaaah. Äntligen har jag lyckats.
Tio minuter innan avgång inser jag att jag har något flammigt nagellack efter helgens dekadenta leverne. Men vad fint, tänkte jag. Jag hinner ju med det.
Inser sedan att jag inte har bomullstussar. En mindre panikartad situation uppstår. Jag ger mig på det kraftigt röda nagellacket för att täcka över skiten istället för att göra detta grundligt. Redan här känner jag hur det stabila börjar vackla.
Efter en halv nagel inser jag att nagellacket är slut. För tillfället ser jag ut som om jag brutit fingret och blöder kraftigt. Och inte kan jag ta bort det, för jag har inga tussar.
Nu blir det riktigt kris. Klockan visar två minuter till avgång. Här utrister jag i de klassiska svordomarna.
Jag hittar mitt korallröda nagellack. Blaskar på över det gamla och det blodiga röda. Yes. Jag fixade det. Nu är jag två minuter sen. Men det är får väl gå.
Jaha. Då står jag alltså i hallen och ska ha på mig skorna. Vått nagellack. Rött nagellack på svarta tygskor, tänker jag. Inte bra. Nynnar på den gamla dängan "Can´t touch this", för att på något sätt muntra upp läget. Skorna ska ju på. Efter ett löjligt balanserande och petande med skohornet så lyckas jag med endast lite kladd på ett skosnöre som nästan går bort.
Ska sedan på med jackan. Känner hur jag nuddar någonstans. Men jag kan inte se vart. Jackan får ligga på armen ut till bilen, fastän jag fryser ihjäl. Som en 14-åring på nyårsafton. Utbrister i lite mer avancerade svordomar.
Väl i bilen, sex minuter sen. Upptäcker i färden att fläcken inte hamnat på jackan utan i min egen handflata. Hehe, tänkte jag. Nu har jag dig.
Hamnar sedan i grym fokusering på att få bort fläcken ur handflatan. Inser i sista sekund att jag håller på att köra över på fel sida vägen och rakt in i en annan bilburen medborgare.
Höll jag verkligen på att dö på grund av detta nagellack?
Det hade vart pinsamt.
Nästan mer pinsamt är insikten att jag ställde tillbaka det gamla torra röda nagellacket i hyllan. Detta kommer alltså upprepas igen.
En tågupplevelse
Jag har precis kommit hem från en upplevelseresa, kan man säga. Resan bestod av tre tågresor.
Resa nummer ett: Det lokala tåget i min hemort. Eftersom jag inte var representabel (sen lördagsaktivitet), lite småsvettig och med ocharmig frisyr, vore det väldigt bra att inte träffa någon man känner. Hela resan består följdaktligen av att trycka ner sig närmast krampaktigt i sätet, dra på solglasögonen och koncentrera sig på tidningen (skitsvårt med solglasögon). Letade frenetiskt efter en sexartikel, för de flesta svenskar drar sig för att kontakta en gammal bekant som sitter och läser om tantrasex. Badmode var det bästa jag kunde hitta dock. Jag klarade mig från social kontakt med omvärlden.
Resa nummer två: glest med folk på tåger. Perfekt - trodde jag. Visst finns det en knäpp äldre man i kupén. Han ägnar våra två gemensamma timmar till att läsa sin medhavd tidning genom att hålla den så långt ifrån sig som möjligt. Rapar och fiser ohämmat. Därför vågar jag inte somna, i rädsla för att få bajspartiklar i munnen.
Resa nummer tre: sista etappen, det lokala tåget genom Småland. Fullt med folk som vanligt. Brevid mig slår det sig ner en trevlig ung karl och jag pustar ut. Skönt med en vettig typ. Trodde jag. Han tränger sig genast tätt inpå - jag kontrollerade såklart omedelbart om jag överskred mitt säte - men icke. Han börjar med att avlägga två ordentliga stön. Som i "aaaah vad skönt att sätta sig", ett läte som kan användas vid andra aktiviteter. Börjar sedan läsa något kompendium, under tiden jag försöker bredda tåget med min kroppsvikt. Därefter tar han upp medhavd vattenflaska - dricker som om det vore ett vattenfall och låter "sccchhhhluuuuuurrrrpppppp" - följt av ytterligare ett "aaaaaaahhhhh". Detta upprepas två gånger till. Lägger ner flaskan och sticker ner handen mellan våra ben. Vid det härlaget låtsas jag få se något genom fönstret, men jag kommer inte längre bort för det. Jag är fast. Slutligen, äntligen, är vi framme vid min station, och jag får gå av. Men reser sig människan? Neeej. Jag får vackert åla mig över. Han får mottaga en märklig och arg blick av en tämligen upprörd och söndagsseg människa med blå solglasögon.
Så, tack SJ, för upplevelsen. Verkligen.
Nytt terrorvälde väntar
Jag har funderat på en grej de senaste dagarna.
Det började på väg hem från jobbet i fredags. Längs med vägen låg två överkörda igelkottar. Och det slog mig. det är jävlar i mig inte lätt att överleva i människans värld. Här har vi byggt stora vägar som inte går att komma över. Vi häller ut olja i havet som gör att våra fiskar dör. Resten skjuter vi och äter upp. Jobbig sits, om man är djur. De kan liksom bara ge upp.
De där igelkottarna satte fart på hjärnverksamheten. Vi människor styr verkligen allt kring oss, vi har tagit full kontroll över hela jorden. Typ. Askmoln verkar vara självständiga än. Men i övrigt.
Men. Så på lördagens tidiga springtur (!) upptäckte jag en sak, som var tänkt att hållas dold. I fin fart kommer jag längs grusvägen, på en väg jag normalt inte springer, ska tilläggas. Därför har jag inte sett detta förut. Mitt i en högintervall blir jag attackerad av två illmariga tofsvipor. Med ett ljud liknande vildvittrorna från Ronja Rövardotter dykte de ner mot mig, ute efter att döda. Lite hjälplös var jag. Fick byta väg. Jag gav upp.
Lite längre bort på sträckan, rätt medtagen efter den kraftiga hastighetsökningen, händer det igen. Denna gången är det dock de där stora vita, och i detta fallet tysta äckeldjuren - fiskmåsarna. Utan en förvarning dyker de ner mot mig så det viner i håret. Dom ville inte bara döda mig, de vill skita på mig också.
Och vad gör jag? Jag springer andra hållet. Tanken slog mig att försöka grabba tag i en av äcklena och knäcka nacken på den, men med rädsla för att få ett öga utpetat, vänder jag. Tar en annan väg. Ger upp.
Och där har vi det. Vi tycker vi bestämmer över allt. Vi är förberedda för sjukdomar, katastofer och börsfall (eller ja. Eller nej. Men ni fattar.) Men det finns en dold organisation av fåglar, äckliga fåglar. De planerar. Vi kommer inte kunna göra något. Vi kommer bara kunna kapitulera. En dag konfronterar de oss. Bittra som bara fåglar kan bli. En dag finner vi oss själva i ett nytt terrorvälde styrt av fiskmåsar och tofsvipor, som bygger bon med hjälp av våra armar och ben.
Det ser mörkt ut för nya vägprojekt och börsen, det må jag säga.
En väl dold fara
Jag har en liten ovanlig fobi. Jag är livrädd för kassörskor.
Inte de omhändertagande käcka damerna i klädbutikerna som viker kläder, tittar på dig och leeeer. Neh, dom är helt ofarliga.
Men mataffärernas kassörskor. Dom i de enhetligt färgade skjortorna, med små namnskyltar på. Nyckelkort runt halsen. Trötthet i blicken. Inneboende bitterhet över de montoma arbetsrörelserna. Blänger efter folk som nonchalerat kvittot. Ofta knycklar de ihop kvittot innan de slänger det. Bara det.
Och där står man i kön, med en liten meningslös korg. Smör, juice och kaffe - inga varor som du varken kommer eller vill minnas. Står på tur inför kassörskans giljotin.
För en dag, då får hon nog. Kastar sig över disken, grabbar tag i min hals och pressar upp mig mot cigarettdispensrarna och vrålar:
"MEN TAAAA KVITTOT FÖR I HELVEEEEEEETEEEE!"
Snart i en butik nära dig.
Att bo i en kondom
På min gata i stan där jag bor är dom väldigt kloka.
Dom ska nämligen installera fjärrvärme.
Det tar x antal tidsenheter. X är okänt.
Tills dess att projektet är färdigställt, har vi hål i samtliga rum till grannen nedanför och grannen ovanför. Han där nere, röker, de där uppe, dansar linedance i tid och otid. Men okej, vi viskar och vi håller för näsan.
Dock är det väldigt oskönt att samtliga möbler måste stå minst 150 centimeter från väggen samt vara inplastade. Varje dag i x antal tidsenheter.
Det ger lite nya begrett i vardagen.
"Älskling, glöm inte att plasta in tv:n när du går och lägger dig"
"Plastar du av bordet innan vi äter?"
"Plastade du sängen imorse?"
Livet i en kondom. Inte coolt.
Premiär!
Då var jag här. Hej hej.
Fröken November i dagsljus.
Jag börjar denna dag att blogga. Idag var dagen då Facebookstatusen inte räckte till. Jag krämar ut mg över grannens plats.
Varför ska jag blogga då? En av tusen bekräftelsekåta tjejer. Jag kan inget om mode (folk frågar om jag har barn när jag köpt ett nytt halsband), jag kan inte laga mat (om man inte räknar popcorn) och jag reser aldrig någonstans (reservation: Nässjö).
Men.
För ett tag sedan sa en kollega till mig att "du är ju precis som Ally McBeal". Och jo. Det händer så mycket konstigt i mitt liv. Inga av de betydande sakerna är varken märkvärdiga eller konstiga. Men de där ljudeffekterna och svårförklarade situationerna, de finns och dom vill göra sig hörda.
Nu finns det ingen återvändo.
