Fröken November flyttar
Nu är det nog!
Jag packar ihop och drar till wordpress.com.
Innebär för er en alldeles fantastisk ny blogg, med massa funktioner och jox.
På denna sida kommer inga nya inlägg, allt sker nu på frokennovember.wordpress.com!
Tack och adjö blogg.se!
Herravälde och sånt.
Men jag undrar jag om det är så jäkla flådigt. Tänk på mellanösterngrejen, talibaner och tsunamisar. Oljeläckor, koldioxid och AIDS.
Jag nöjer mig nog med en flaska rödvin och lite rena trosor, det kommer man långt på.
Morgonstund har guld i mund
Klockan är nu 08.00 när jag skriver detta. Jag är vaken. Det är söndag.
Unge Herr Juli sover. Jag är alltså vaken.
(paus för gäsp)
Jag hade två klockor ställda på denna morgontimme för att jag sedan min värmlandsvisit helt vänt på dygnet. Eller nja, inte vänt, jag är duktig på att gå och lägga mig i tid, men jag kommer aldrig upp.
Att sova mellan tio och tolv timmar är inte bra. Särskillt inte med tanke på att det kommer en arbetsdag imorgon. Då ska jag upp klockan fem.
Så jag övar.
(paus för gäsp igen)
Lite går jag upp så tidigt för att hinna med allt jag ska göra. Likt varje semesterslut får jag fullständig panik och får för mig att jag måste hinna med mycket. Valuta för ledigheten.
Förra semesterslutet byggde jag en fotpall och ett mosaikbord.
I år har jag målat en tavla, sytt gardiner, joggat, tvättat tolv maskiner och planerar att fortsätta galenskaperna idag med att baka massvis av bröd och gå på spinning.
Vilket troligen kommer resultera i att jag inte får något gjort på hela hösten.
Alltså, mer tid att sova.
Nattligt samtal
Men för någon natt sedan kände jag bara att jag och Unge Herr Juli har något extra, som ingen annan har.
Vi argumenterade länge och väl om vilken av följande vitsar som var roligast:
"Två nekrofiler och en dog" alternativt "två bagare och en smet".
Meningen med livet, framtidsplaner och vem som vart dum mot vem får vänta.
Skogsterapi för surmulna
Efter en stund konstaterade jag att det inte heter "plocka svamp", utan "leta svamp".
Ganska länge höll jag hoppet uppe, löd Pappa Militärs ord om att gå sakta och håll koll på terrängens utformning.
Men det där jäkla skogen innehöll bara blåbär. De går ju iallafall att hitta, då de liksom omger sig av ett slags buskigt hölster. Käck idé. Det kunde ju kantarelljävlarna testa.
Där gick jag i Unge Herr Julis gummistövlar och plaskade. Unge Herr Juli själv var klok nog att åka till golfbanan istället för två mil rakt ut i skogshelvetet. Han sa något om att han ogillade svett och flugor i kombination. Klok kille, det där.
Medan jag gick där författade jag detta blogginlägg, om hur totalt opedagogiska, lynniga och egoistiska de där organismerna "kantarellerna" är. Jäkla skitsvamp. Om ni finns, gå pch dö.
Men så. När jag står där mitt i blåbärsriset och svär, glimtar något guldaktigt mot mig i kvällssolen. Det är skogens guld.
Plötsligt var jordgetingar och spindelnät glömt - jag såg mina varma mackor bli till verklighet! För att liksom dra ut på det hela smög jag mig fram, försäkrade mig på håll om att det var kantareller. Och gud, det var det. "Tänk när jag inser det här!", tänkte jag för mig själv.
Och när jag insåg det gjorde jag en liten segerstrikerörelse och pep "yes" och kastade mig över min skatt.
Från en extremt butter åttioårig Fröken November till en överlycklig sjuårig Fröken November på en minut. Hoppade fram i skogen och myntade visdomsord om skogens frid och länge leve kantarellen, detta naturens underverk.
Om man bortser från incidenten när jag nästan fick en spindel i munnen samtidigt som jag gick en grankvist i ansiktet (viss förvirrning förenat med panik) (och jag lät aslikt Per Oscarsson) så gick skogsturen bra. Åtta kantareller och tre deciliter blåbär.
Slutsats: plocka ett blåbär och finn dig själv.
Superfiskmåsen
Snett framför mig flyger en fiskmås. Lite sådär på snedden, aggressivt, med ganska hög fart.
Över mig flyger en helikopter, vilken jag inte ser. Men den hörs.
Jag ser fiskmås. Jag hör helikopter. Och är såklart fullkomligt övertygad om att de hör ihop.
Jag var sekunder från att förstöra mitt framtida äktenskap, men i sista sekund fattade jag att det var två separata skeenden, och jag lät bli att uppmärksamma Unge Herr Juli och svärfar på detta.
Men jag ler fortfarande när jag tänker på det. Fiskmåsen som viker förbi våra huvuden; Vrooom!
Ett tack och en nyhet
(det är nu jag skruvar mig, drar med foten i marken och harklar mig)
Tack så himla mycket för alla fina kommentarer ni ger, främst i verkligheten, om bloggen. Det är jättekul att ni uppskattar den och läser den, det ger vilja och energi till att fortsätta. You rock bitches!
Och det är ju såklart min meniong att utveckla den. Så nu kommer jag lansera lite olika kategorier, jag har ju hittills inte haft några. Först ut är Fröken November möter, som kommer handla om lite olika möten jag gjort med speciella människor, under olika udda situationer. Första inlägget publiceras alldeles snart så ni får känna på det.
Det kommer fler kategorier efter hand, har ni tips så är ni såklart välkomna med dem.
Annars kör jag bara mitt eget asbra race som vanligt!
Nu tar livet en annan vändning
Just hemkommen från två hårda dagar av Fryksdalsdansen. Plus tre dagars öldrickande och annat dekadent leverne.
Idag är det vit dag, det kan jag lova.
Sedan är det ett långsamt uppbyggande av det jag en gång haft, levern ska ur sin marinad och åter börja rena mitt blod. Dygnsrytmen ska vändas tillbaka från en i det närmaste kinesisk tid till svensk, och hela jag är som en jetlaggad överkokt sparris i rödvinssky. Nagellacket är ett minne blott trots grundlack och topplack. Min hy är likt ett gult russin, inbakat i soffdamm och coca cola.
Mina Fred Perrys har sett saker jag aldrig hade anat, mitt kort har dragits på fler ställen än jag trodde Sunne hade, och mitt garv har man kunnat höra likt ett skall över Fryken.
But no more.
Jag ska raka mig under armarna, rota fram rynkkrämen och börja om.
9 saker jag lätt gör fel i krig.
Semester innebär ju en himla massa böcker, normalt. Just nu ägnar jag mig åt Aldrig fucka upp. Huh vilken jobbig text att läsa, med slangspråk och kriminella missanpassade pojkar.
Där finns flera partier om krigsföring och att vara "in the army", so to say.
Funderade över hur det skulle vara om jag låg i en trupp i Afganistan. Vad som skulle bli fel, kan man väl säga. Kom fram till ett par punkter:
- Jag skulle kraftigt ifrågasätta varje gång någon pekade ett vapen mot någon annan, men frasen "Man ska aldrig, aldrig, aldrig rikta ett vapen mot någon annan. Det säger min pappa."
- Jag är alldeles för mån om mina naglar. Jag är inte säker på att ett topplack räcker för att kravla runt i lera och skit.
- Jag skulle sitta kvar i tältet och sura för att det inte finns något urtag för hårfönen.
- Bristen på grönsaker i utfordringen skulle driva mig till galenskap. Dom har säkert inte bönor heller.
- Kanske skulle jag få med mina medmilitanter på yogapass, men mest troligt är väl att sitter i stående hunden själv. Utskrattad, såklart.
- Jag kommer med största sannolikhet frysa. Och det är säkert inte populärt att försöka flirta sig till en annans jacka.
- När fienden anfaller skulle jag troligen bli helt hysterisk och försöka komma fram till deras ledare, och skälla ut honom för att man helt enkelt inte anfaller vid denna timma på morgonen. Jag vill först ha kaffe, läsa Svenskan, sen kriga.
- Jag skulle insistera på att inte jobba(kriga) på lördag och söndag. Det är helg, då dricker man portvin och äter ost och kex.
- Jag skulle ständigt föreslå efterrätt. Och himla med ögonen, sucka och sura resten av kvällen när jag inte får det.
Men jag skulle ju definitivt ge dem något att garva åt.
Lite kul kan de ju behöva.
Massa karlar i ett tält. Hmm.
Hur gör man för att ansöka om att få va med i krig, nån som vet?
Handväsksinspektion
Vid denna typ av givande händelse delar jag såklart med mig av resultatet.
Följande återfanns i handväskan:
Plånbok
Mobil
Nycklar
Nagelfil (mot mobilen)
Handsprit
Gammal biobiljett
Kvitton på take-away mat
Bläckpenna, i tre delar
Haremsbyxor
Kikärta
Kiwiludd, fördelat över alla ovan nämnda saker.
Allt för överlevnad liksom. Ombyte, proviant och hygieniska artiklar. Att packaom eller rensa den vore ju direkt urbota dumt.
Teknisk support
Mormor: "Kan inte få ljus på skärmen på datorn. Hur gör jag?
Fröken November: "Antingen är datorn redan av eller så finns det en liten knapp på skärmen du kan trycka på."
M: "Datorn var på, men jag får inget ljus på den för att kunna stänga av"
F: "Har du slagit på datorn och sedan hände inget?"
M: "Jag har inte gjort något sedan du slog av den"
F: "Okej. Tryck på den stora knappen på datorn"
M: "Tack, nu fungerar det."
Vidare utläggning om detta är överflödig.
Sixten,Fred Perry och jag på promenad.
Jag är på besök hos min storebror. Storebror har både bakfylla och hund denna dag. De fungerar ganska dåligt ihop.
För att vara den goda syster jag är tog jag på mig att gå och ut gå med denna border collie som bokstavligen talat kryper på väggarna efter en dag av totalt stillastående då husse ligger med chipspåsen på dagen.
Visserligen regnar det, och jag har bara Fred Perry tygskor. Men ändå.
Vi ger oss iväg, Sixten och jag.
Första femtio metrarna är mer uppåt i luften än framåt på vägen.
Pinkar på lupiner, pinnar och en pappkasse i dikeskanten.
Vi går ner till stranden, biter på stenar och skäller på vågor. Fred Perry blir blöt.
Tillbaka igen. Jag upplyser Sixten om att han redan pinkat revir på den stolpen, men han ignorerar mig till förmån från en snigel, som jag desperat försöker rädda.
I en vild jakt på en blomma trampar han mig med sandiga fötter på Fred Perry.
Sedan tvingar han mig att använda påsen. Den svarta påsen.
Pinkar revir tills det inte finns pink kvar. Tolv pinkningar tror jag vi slutade på. Han iallafall.
Hoppar sista femtio metrarna hem. Hunden alltså. Jag kunde inte på grund av mina vattengjutna skor, som skulle skapa tsunami om jag försökte.
Slutsats: Jag ska aldrig mer gå i en dikeskant, plocka blommor vid vägkanten eller bli pussad av ett djur som sköter sin egen hygien.
Samt att jag inte förtjänar Fred Perry skor.
A penny for your thoughts
Står i begrepp att låsa in ett stycke bagage på en tågstation. Inser att jag behöver växla fem enkronor till en femkrona för att plutta in i skåpet.
Kiosk i närheten. Kassörska. Fiende.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få växla några enkronor till en femma. Ja, svarar sommarjobbaren bakom kassan. Jag tänker för mig själv att enkronor är av intresse för cafeér som ofta behöver kunna ge kronor tillbaka. men när order passerar min mun låter det:
- Enkronor kan vara intressanta.
Sommarjobbaren bakom kassan ser på mig med stora ögon och gör sitt bästa för att förstå mig och min mystiska uppenbarelse och kryptiska budskap. Lyckas inte, ler och gör ett tveksamt mm-ljud.
Glädjande är iallafall att jag i denna händelse inser att jag bara gör saken mer förvirrad av att försöka förklara mer, och piper utan vidare utlägg iväg med min femma och funderar på om jag kan lås ain mig själv där, väl undangömd för allmänheten.
A penny for your thoughts
Står i begrepp att låsa in ett stycke bagage på en tågstation. Inser att jag behöver växla fem enkronor till en femkrona för att plutta in i skåpet.
Kiosk i närheten. Kassörska. Fiende.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få växla några enkronor till en femma. Ja, svarar sommarjobbaren bakom kassan. Jag tänker för mig själv att enkronor är av intresse för cafeér som ofta behöver kunna ge kronor tillbaka. men när order passerar min mun låter det:
- Enkronor kan vara intressanta.
Sommarjobbaren bakom kassan ser på mig med stora ögon och gör sitt bästa för att förstå mig och min mystiska uppenbarelse och kryptiska budskap. Lyckas inte, ler och gör ett tveksamt mm-ljud.
Glädjande är iallafall att jag i denna händelse inser att jag bara gör saken mer förvirrad av att försöka förklara mer, och piper utan vidare utlägg iväg med min femma och funderar på om jag kan lås ain mig själv där, väl undangömd för allmänheten.
Hemkomst och kunskapssummering
Jaha, här kommer nu det som katten släpat in.
Jag har flugit runt i den lille saaben med Unge Herr Juli sedan förra helgen på olika trevligheter. En tripp i Karlskrona och vidare utsvävning i Halmstad med extranatt.
Och nu äntligen hemma.
Följande har jag lärt mig den senaste veckan:
Tingsryd är inte värt att stanna i.
Sov medan du kan.
En dusch är aldrig överskattad.
Man blir mobbad om man dricker portvin.
Det är sjukt många skåningar i Skåne.
Att försöka lära sig skånska genom att upprepa "Orkelljunga kommun" kan reta upp resesällskap på mindre än två minuter.
Jag hatar Östersjöfestivalen.
Båstad är överskattat. Dock inte Kristianstad.
Surrealistisk konst är något jag ska börja svänga mig med.
Att pizzerian i Söndrum har gäster är ett mirakel.
Så kan man nog sammanfatta det.
Vid hemkomst till lilla Jerusalem slängde jag mig i badkaret med ansiktsmask och hårinpackning, med en nagelfil och HM-katalog.
Rekreation, mina vänner, rekreation.
HEJ VÄRLDEN
Jag är något avskärmad, här ute i Sveriges östra skärgård.
Jag tänkte bara säga det. Att det kan bli svajjigt med inläggen.
Men det händer grejer minsann. Tre goda luringar till barn leker jag med dagarna i ända.
Men oroa er inte, jag har en bra frisyr och en riktigt bra rynkkräm. Det är väl mest en plats på psyk som inte är fixad för stunden, men det ska nog lösa sig.
Ut ur garderoben!
I flera år har folk hintat, påpekat. Hytt med näven i smyg åt mig. Jag har länge kännt det, det är något med mig som inte är socialt accepterat. Ett stråk av något mörkt och oheligt.
Jag är pessimist.
Jajemensan.
Och anledningen till att jag tar upp detta just idag är att jag möttes av kulturdelens rubrik "Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist". Ja, tänkte jag. Det finns fler.
Här går SvD:s Kaj Schueler igenom pessimismens roll i det positiva tänkandes tid. En otroligt intressant artikel om flera sätt att se på pessimismen, och huruvida det är en filosofi, levnadsstrategi eller psykiskt tillstånd.
Jag och en stor del av samhället har ju länge tänkt att det är ett psykiskt tillstånd, och att man blir lite deppig och nere ibland. Och det är social kutym att uppmuntra medmänniskor ut ur detta tillstånd närhelst det uppstår.
Detta är något som irriterat mig sjukt mycket. När man konstaterar något, det kommer bli gå åt helvette med en jobbgrej. Jag baserar detta på verkliga fakta, så som tidsberäkning, underlagets komplexitet, mängden resurser med mera. Och kan konstatera att det går åt helvette, redan från början. Då har man chansen att göra det bättre. Liksom. Men nej, då är det alltid någon jävla gladfink som är där och sjåsar upp stämmningen, förvillar folk in i en villfarelse om att det kommer att fungera. När fallet uppenbart är motsatsen.
Det är det som är min grej med pessismismen. Att det egentligen bara är realistisk. Iallafall den goda, kritiska, pessimismen, som ska skiljas från den onda, cyniska. Som Kaj skriver:
"Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den som ser med skepsis på de lysande konstruktionerna"
Lite vanligt sketet sunt förnuft, i mina öron. Det säkra före det osäkra. Hängslen och livrem.
Så från och med nu ska jag späda på min pessimism, öppet kritiskera alla överdrivet glada och ljust seende människor. Dra ner förväntningar till en rimlig nivå och inte ropa hej förrän man är över bäcken. Bittert muttra till svar när kassörskan önskar en trevlig dag.
Så våga vara pessimist. Antingen får du rätt eller så blir du positivt överaskad.
(Hela artiklen kan du läsa här)
Fröken Travolta bjuder upp till dans
Det slog mig då att jag skulle kunna tjäna stora pengar på att sätta upp små kameror i lägenheten medans jag städar. Jag har nämligen en gudomlig spellista som används enbart under städning.
Det är sjukt uppmuntrande att stå på knä i sängen och mima i dammvippan till Barbados "Kom hem". Eller räknas det som mima när man skriker? Hur som haver.
Ett snyggt Michael Jackson-move har jag utvecklat i samband med dammsugning, gärna till I want you back med The Jackson 5. Jag tror det är bäst att jag inte beskriver det närmare.
För att inte tala om spionstädning, då krävs sprayflaska, gärna med rengöringsmedel, men har låten väl kommit igång får man ta det som står närmast. Låten är såklart Die another day med Madonna. Viktigt att tänka på är att hålla sig tätt intill väggarna.
För att slutligen inspektera arbetet kör man såklart en bugg till Leende guldbruna ögon genom bostaden.
Jag undrar så vad de säger om videokassetten på TV3.
Whatever happend to the blekfis?
På semester ska man sola och bli brun. Jag har alltså solat.
Problemet är väl att jag är elfenbensvit. Eller transparent, kanske är närmare sanningen.
Jag har testat olika lösningar på problemet. Dels kan jag ibland köra på "jagärrödhårigochblekstilen". Att det är en grej, liksom lite svår att uppnå. Och när jag tröttnar på det, alternativt att ingen annan fattar grejen, så kör jag på obarmhärtiga doser brun utan sol.
Men iallafall.
Nu är det ju semester och det är sol ute. Jag får ångest om jag inte utnyttjar det. Men med vetskapen om att jag kommer bränna mig och ligga kvidande i fosterställning.
Så i måndags och onsdags la jag med och s.k. "pressade". Vågade på något sätt gå ner från faktor 30 till 20. Smörjning varje timme, följt av en liten stund i skuggan för att det ska gå in ordentligt.
Ändå blir jag ju bränd. Mitt dekolltage har antagit en kräftaktig färg och jag har mångdubblat antalet fräknar. Det är det som händer.
Men. Igår upptäckte jag en grej.
Jag har blivit brun på magen. På magen.
Det absolut svåraste stället. Där har jag fått en människoliknande färg. Helt otroligt.
Det i sig är ju ett problem. Ska jag börja gå runt i magkorta tröjor är det ju bara att lägga sig ner på golvet och köra situps in absurdum. Kommer inte att hända.
Så jag vill bara säga det. Jag är faktiskt lite brun på magen, men ni kommer aldrig få se det.
Men känslan av att vara normal är helt överväldigande.
Gammal är ändå äldst
Det är ju lite märkligt.
Öl håller inte mer än några månader. Jag vet iförsig inte hur de är efter dessa månader, eftersom jag själv aldrig haft öl i min ägo i längre stunder. Men nej, det blir gammalt. Och man kan ju säga att man dricker upp det fort av hygientekniska skäl. Så det inte möglar eller blir damm på.
Vin, rom och kanske framförallt portvin blir bättre med tiden. Säger dom. Och dom har kollat.
Eller ja, rött vin är ju en fråga om bra säsong. Det fanns ju kalla östsluttningar som smakar skit även 1976. Rom är bra efter sju år. Vet jag av egen erfarenhet.
Men portvinet förbryllar mig. Detta just nu för att jag i helgen blev bjuden på en sipp av Fru Gourmet. Enligt henne skulle detta vara en fantastisk dryck, och mycket riktigt var det så. Och riktigt gammal var den med. Ända från 1961, om jag minns rätt.
Det är ju skumt. Jag kom på det i efterhand, att man ens får för sig att dricka något så gammalt? Och än viktigare, hur kan något så gammalt vara så gott? Det har liksom bara legat där, hur länge som helst. Och inte gjort något. Jättekonstigt.
Jag kan nog säga att jag var såld. Jag ska bli en portvinskärring med lila hår, det är ett som är säkert.
En liten knähund och en bred skånska på detta så är saken biff.
