Ut ur garderoben!
Idag är dagen jag vågar ta steget fullt ut. Ut ur garderoben.
I flera år har folk hintat, påpekat. Hytt med näven i smyg åt mig. Jag har länge kännt det, det är något med mig som inte är socialt accepterat. Ett stråk av något mörkt och oheligt.
Jag är pessimist.
Jajemensan.
Och anledningen till att jag tar upp detta just idag är att jag möttes av kulturdelens rubrik "Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist". Ja, tänkte jag. Det finns fler.
Här går SvD:s Kaj Schueler igenom pessimismens roll i det positiva tänkandes tid. En otroligt intressant artikel om flera sätt att se på pessimismen, och huruvida det är en filosofi, levnadsstrategi eller psykiskt tillstånd.
Jag och en stor del av samhället har ju länge tänkt att det är ett psykiskt tillstånd, och att man blir lite deppig och nere ibland. Och det är social kutym att uppmuntra medmänniskor ut ur detta tillstånd närhelst det uppstår.
Detta är något som irriterat mig sjukt mycket. När man konstaterar något, det kommer bli gå åt helvette med en jobbgrej. Jag baserar detta på verkliga fakta, så som tidsberäkning, underlagets komplexitet, mängden resurser med mera. Och kan konstatera att det går åt helvette, redan från början. Då har man chansen att göra det bättre. Liksom. Men nej, då är det alltid någon jävla gladfink som är där och sjåsar upp stämmningen, förvillar folk in i en villfarelse om att det kommer att fungera. När fallet uppenbart är motsatsen.
Det är det som är min grej med pessismismen. Att det egentligen bara är realistisk. Iallafall den goda, kritiska, pessimismen, som ska skiljas från den onda, cyniska. Som Kaj skriver:
"Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den som ser med skepsis på de lysande konstruktionerna"
Lite vanligt sketet sunt förnuft, i mina öron. Det säkra före det osäkra. Hängslen och livrem.
Så från och med nu ska jag späda på min pessimism, öppet kritiskera alla överdrivet glada och ljust seende människor. Dra ner förväntningar till en rimlig nivå och inte ropa hej förrän man är över bäcken. Bittert muttra till svar när kassörskan önskar en trevlig dag.
Så våga vara pessimist. Antingen får du rätt eller så blir du positivt överaskad.
(Hela artiklen kan du läsa här)
I flera år har folk hintat, påpekat. Hytt med näven i smyg åt mig. Jag har länge kännt det, det är något med mig som inte är socialt accepterat. Ett stråk av något mörkt och oheligt.
Jag är pessimist.
Jajemensan.
Och anledningen till att jag tar upp detta just idag är att jag möttes av kulturdelens rubrik "Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist". Ja, tänkte jag. Det finns fler.
Här går SvD:s Kaj Schueler igenom pessimismens roll i det positiva tänkandes tid. En otroligt intressant artikel om flera sätt att se på pessimismen, och huruvida det är en filosofi, levnadsstrategi eller psykiskt tillstånd.
Jag och en stor del av samhället har ju länge tänkt att det är ett psykiskt tillstånd, och att man blir lite deppig och nere ibland. Och det är social kutym att uppmuntra medmänniskor ut ur detta tillstånd närhelst det uppstår.
Detta är något som irriterat mig sjukt mycket. När man konstaterar något, det kommer bli gå åt helvette med en jobbgrej. Jag baserar detta på verkliga fakta, så som tidsberäkning, underlagets komplexitet, mängden resurser med mera. Och kan konstatera att det går åt helvette, redan från början. Då har man chansen att göra det bättre. Liksom. Men nej, då är det alltid någon jävla gladfink som är där och sjåsar upp stämmningen, förvillar folk in i en villfarelse om att det kommer att fungera. När fallet uppenbart är motsatsen.
Det är det som är min grej med pessismismen. Att det egentligen bara är realistisk. Iallafall den goda, kritiska, pessimismen, som ska skiljas från den onda, cyniska. Som Kaj skriver:
"Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den som ser med skepsis på de lysande konstruktionerna"
Lite vanligt sketet sunt förnuft, i mina öron. Det säkra före det osäkra. Hängslen och livrem.
Så från och med nu ska jag späda på min pessimism, öppet kritiskera alla överdrivet glada och ljust seende människor. Dra ner förväntningar till en rimlig nivå och inte ropa hej förrän man är över bäcken. Bittert muttra till svar när kassörskan önskar en trevlig dag.
Så våga vara pessimist. Antingen får du rätt eller så blir du positivt överaskad.
(Hela artiklen kan du läsa här)
Kommentarer
Trackback
