Fröken November

Jag har funderat på en grej de senaste dagarna.

Det började på väg hem från jobbet i fredags. Längs med vägen låg två överkörda igelkottar. Och det slog mig. det är jävlar i mig inte lätt att överleva i människans värld. Här har vi byggt stora vägar som inte går att komma över. Vi häller ut olja i havet som gör att våra fiskar dör. Resten skjuter vi och äter upp. Jobbig sits, om man är djur. De kan liksom bara ge upp.

De där igelkottarna satte fart på hjärnverksamheten. Vi människor styr verkligen allt kring oss, vi har tagit full kontroll över hela jorden. Typ. Askmoln verkar vara självständiga än. Men i övrigt.

Men. Så på lördagens tidiga springtur (!) upptäckte jag en sak, som var tänkt att hållas dold. I fin fart kommer jag längs grusvägen, på en väg jag normalt inte springer, ska tilläggas. Därför har jag inte sett detta förut. Mitt i en högintervall blir jag attackerad av två illmariga tofsvipor. Med ett ljud liknande vildvittrorna från Ronja Rövardotter dykte de ner mot mig, ute efter att döda. Lite hjälplös var jag. Fick byta väg. Jag gav upp.

Lite längre bort på sträckan, rätt medtagen efter den kraftiga hastighetsökningen, händer det igen. Denna gången är det dock de där stora vita, och i detta fallet tysta äckeldjuren - fiskmåsarna. Utan en förvarning dyker de ner mot mig så det viner i håret. Dom ville inte bara döda mig, de vill skita på mig också.

Och vad gör jag? Jag springer andra hållet. Tanken slog mig att försöka grabba tag i en av äcklena och knäcka nacken på den, men med rädsla för att få ett öga utpetat, vänder jag. Tar en annan väg. Ger upp.

Och där har vi det. Vi tycker vi bestämmer över allt. Vi är förberedda för sjukdomar, katastofer och börsfall (eller ja. Eller nej. Men ni fattar.) Men det finns en dold organisation av fåglar, äckliga fåglar. De planerar. Vi kommer inte kunna göra något. Vi kommer bara kunna kapitulera. En dag konfronterar de oss. Bittra som bara fåglar kan bli. En dag finner vi oss själva i ett nytt terrorvälde styrt av fiskmåsar och tofsvipor, som bygger bon med hjälp av våra armar och ben.

Det ser mörkt ut för nya vägprojekt och börsen, det må jag säga.