Psykisk folkhälsa i fara
Jaha. Idag har det vart marknad i Jönkeboda.
Det var ett faktum jag förvisso kände till, men förnekade in i det sista.
Jag hade nämligen planerat en liten, men naggande god repa på stan. Och det var överallt. Folk. Marknadsstånd. Partifolk ute för värvning. Munkbilar. Något som liknade clownhår, men som jag senare identifierade som sockervadd.
Jag fattar inte hur folk orkar. Jag har förvisso bott i Göteborg och vida upprepade tillfällen klarat av mellandagsresa i Nordstan. Jag är bra på att trängas och jävlas. Ta mig fram. Men en hope smålänningar i marknadstider är inte att leka med.
Det var kö fram till varje stånd. Människor/boskapets värsta sidor kom fram. Kärringar knöddes, tonåringar försökte blåsa sina tuggummibubblor i mitt hår. Och jag var inte ens i deras kö, jag ägnade mig bara åt att passera. Fullt på varenda minsta gatusten. Enda stället att få lite lugn på var ståndet för hjärt- och lungräddning, men jag är livrädd för den där dockan, så jag gick förbi även det. (visst, dom rengör säkert den där dockan, men jag är övertygad om att bassiluskerna aldrig riktigt går bort.)
Så min spontanfredagsshopping bara föll. Det enda jag köpte, av någon outgrundlig anledning, var en sur jordgubbsrem. Troligen en psykist reträtteffekt, ett försök att återgå till barndomen och kunna hantera sånna här saker. Föga hjälpte remmen.
Det hela slutade med ett inköp förpackat i en liten turkos klirr-kasse och första bästa buss hem.
Meditationsställning, ljummen öl och sur jordgubbsrem. Ensam. Puh.
Det var ett faktum jag förvisso kände till, men förnekade in i det sista.
Jag hade nämligen planerat en liten, men naggande god repa på stan. Och det var överallt. Folk. Marknadsstånd. Partifolk ute för värvning. Munkbilar. Något som liknade clownhår, men som jag senare identifierade som sockervadd.
Jag fattar inte hur folk orkar. Jag har förvisso bott i Göteborg och vida upprepade tillfällen klarat av mellandagsresa i Nordstan. Jag är bra på att trängas och jävlas. Ta mig fram. Men en hope smålänningar i marknadstider är inte att leka med.
Det var kö fram till varje stånd. Människor/boskapets värsta sidor kom fram. Kärringar knöddes, tonåringar försökte blåsa sina tuggummibubblor i mitt hår. Och jag var inte ens i deras kö, jag ägnade mig bara åt att passera. Fullt på varenda minsta gatusten. Enda stället att få lite lugn på var ståndet för hjärt- och lungräddning, men jag är livrädd för den där dockan, så jag gick förbi även det. (visst, dom rengör säkert den där dockan, men jag är övertygad om att bassiluskerna aldrig riktigt går bort.)
Så min spontanfredagsshopping bara föll. Det enda jag köpte, av någon outgrundlig anledning, var en sur jordgubbsrem. Troligen en psykist reträtteffekt, ett försök att återgå till barndomen och kunna hantera sånna här saker. Föga hjälpte remmen.
Det hela slutade med ett inköp förpackat i en liten turkos klirr-kasse och första bästa buss hem.
Meditationsställning, ljummen öl och sur jordgubbsrem. Ensam. Puh.
Kommentarer
Postat av: mlisan
du borde va hos mig med ölen ;) höhö
Trackback
