En tågupplevelse
SJ kör ju mycket på det här med att det är upplevelsen - inte resan, som de säljer. Jo, tack, jag vet.
Jag har precis kommit hem från en upplevelseresa, kan man säga. Resan bestod av tre tågresor.
Resa nummer ett: Det lokala tåget i min hemort. Eftersom jag inte var representabel (sen lördagsaktivitet), lite småsvettig och med ocharmig frisyr, vore det väldigt bra att inte träffa någon man känner. Hela resan består följdaktligen av att trycka ner sig närmast krampaktigt i sätet, dra på solglasögonen och koncentrera sig på tidningen (skitsvårt med solglasögon). Letade frenetiskt efter en sexartikel, för de flesta svenskar drar sig för att kontakta en gammal bekant som sitter och läser om tantrasex. Badmode var det bästa jag kunde hitta dock. Jag klarade mig från social kontakt med omvärlden.
Resa nummer två: glest med folk på tåger. Perfekt - trodde jag. Visst finns det en knäpp äldre man i kupén. Han ägnar våra två gemensamma timmar till att läsa sin medhavd tidning genom att hålla den så långt ifrån sig som möjligt. Rapar och fiser ohämmat. Därför vågar jag inte somna, i rädsla för att få bajspartiklar i munnen.
Resa nummer tre: sista etappen, det lokala tåget genom Småland. Fullt med folk som vanligt. Brevid mig slår det sig ner en trevlig ung karl och jag pustar ut. Skönt med en vettig typ. Trodde jag. Han tränger sig genast tätt inpå - jag kontrollerade såklart omedelbart om jag överskred mitt säte - men icke. Han börjar med att avlägga två ordentliga stön. Som i "aaaah vad skönt att sätta sig", ett läte som kan användas vid andra aktiviteter. Börjar sedan läsa något kompendium, under tiden jag försöker bredda tåget med min kroppsvikt. Därefter tar han upp medhavd vattenflaska - dricker som om det vore ett vattenfall och låter "sccchhhhluuuuuurrrrpppppp" - följt av ytterligare ett "aaaaaaahhhhh". Detta upprepas två gånger till. Lägger ner flaskan och sticker ner handen mellan våra ben. Vid det härlaget låtsas jag få se något genom fönstret, men jag kommer inte längre bort för det. Jag är fast. Slutligen, äntligen, är vi framme vid min station, och jag får gå av. Men reser sig människan? Neeej. Jag får vackert åla mig över. Han får mottaga en märklig och arg blick av en tämligen upprörd och söndagsseg människa med blå solglasögon.
Så, tack SJ, för upplevelsen. Verkligen.
Jag har precis kommit hem från en upplevelseresa, kan man säga. Resan bestod av tre tågresor.
Resa nummer ett: Det lokala tåget i min hemort. Eftersom jag inte var representabel (sen lördagsaktivitet), lite småsvettig och med ocharmig frisyr, vore det väldigt bra att inte träffa någon man känner. Hela resan består följdaktligen av att trycka ner sig närmast krampaktigt i sätet, dra på solglasögonen och koncentrera sig på tidningen (skitsvårt med solglasögon). Letade frenetiskt efter en sexartikel, för de flesta svenskar drar sig för att kontakta en gammal bekant som sitter och läser om tantrasex. Badmode var det bästa jag kunde hitta dock. Jag klarade mig från social kontakt med omvärlden.
Resa nummer två: glest med folk på tåger. Perfekt - trodde jag. Visst finns det en knäpp äldre man i kupén. Han ägnar våra två gemensamma timmar till att läsa sin medhavd tidning genom att hålla den så långt ifrån sig som möjligt. Rapar och fiser ohämmat. Därför vågar jag inte somna, i rädsla för att få bajspartiklar i munnen.
Resa nummer tre: sista etappen, det lokala tåget genom Småland. Fullt med folk som vanligt. Brevid mig slår det sig ner en trevlig ung karl och jag pustar ut. Skönt med en vettig typ. Trodde jag. Han tränger sig genast tätt inpå - jag kontrollerade såklart omedelbart om jag överskred mitt säte - men icke. Han börjar med att avlägga två ordentliga stön. Som i "aaaah vad skönt att sätta sig", ett läte som kan användas vid andra aktiviteter. Börjar sedan läsa något kompendium, under tiden jag försöker bredda tåget med min kroppsvikt. Därefter tar han upp medhavd vattenflaska - dricker som om det vore ett vattenfall och låter "sccchhhhluuuuuurrrrpppppp" - följt av ytterligare ett "aaaaaaahhhhh". Detta upprepas två gånger till. Lägger ner flaskan och sticker ner handen mellan våra ben. Vid det härlaget låtsas jag få se något genom fönstret, men jag kommer inte längre bort för det. Jag är fast. Slutligen, äntligen, är vi framme vid min station, och jag får gå av. Men reser sig människan? Neeej. Jag får vackert åla mig över. Han får mottaga en märklig och arg blick av en tämligen upprörd och söndagsseg människa med blå solglasögon.
Så, tack SJ, för upplevelsen. Verkligen.
Kommentarer
Trackback
