Lunchblogg: en morgontanke.
Det slog mig en sak i morse vid kaffeautomaten på jobbet.
Där står vi sida vid sida och väntar på kaffe. Kollegor och jag. Nickar och ler åt varann. Utbyter kommentarer om gårkvällens aktiviteter. Hur många kilometer vi sprang. Vad ungarna gör. Eller vem man mötte på ICA.
Och alla ser så pigga ut. Och jag undrar – har dom verkligen vart hemma? Har dom legat i sängen och dreglat på kudden, allesammans? Eller var dom här hela tiden?
För när jag släpar mig in i företagets lokal, sitter de där. Jobbar och grejar. Pratar i telefon fastän klockan inte ens slagit sju. Men egentligen har ju ingen av oss vart vakna mycket mer än en timme. Jag blir fascinerad av att alla hunnit hem, gjort mat + 1 styck kvällsaktivitet, bytt om till pyjamas, sovit, vaknat, för att sedan göra sig i ordning igen. Gå till jobbet. Igen.
Då tänker jag – vad onödigt. Platta håret varje dag. Smink. Strykta skjortor. Allt som vi måste fixa till för att kvällen och natten förstört detta. Att vi bryr oss om att gå hem – vi ska ju snart hit igen.
Eller är det bara jag som går hem?
Tåls att tänkas på.
