Fröken November strikes again
Japp. Nu har det hänt nått igen.
Det började väl egentligen redan förra veckan. En vanlig kväll på gymmet. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp.
Visar sig att jag haft den stora kreativiteten att lägga två hänglås med varsin nyckel i väskan. Såklart låst med det ena låset, tagit den andra nyckeln med mig. Smart.
Fick ju vackert gå till receptionen, be den lilla nätta 40-kilostjejen följa med mig med den gigantiska saxen. Efter en stunds kämpande (minitjejen själv alltså, jag vill inte klämma mina fingrar, jag jobbar på kontor) går det upp. Frid och fröjd. Kanske lite kluriga blickar från andra ombytande.
Jaha. Så kommer dagens träning. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp. Nyckeln går i men inte runt. Jag har ju numera bara ett hänglås, så det finns inget att välja på. Och det funkade ju häromdagen. Jag ger mig inte, utan krystar och vrider, bänder och hänger. Folk (välformade kvinnor i små handdukar) sluter upp kring detta, snart är vi tre damer inblandade i det hela. De uttryckte tveksamhet till att detta verkligen var mitt skåp, och gör även mig tveksam. Jag har ju fått hjärnsläpp förr, liksom. Vi testar ett par andra skåp, men nej. Icke. Och jag är ganska säker på att just detta är mitt.
Vi får ge upp. Och jag får återigen gå till receptionen. Givetvis så är det samma 40-kilospingla som står där och tuggar Hubbabubba. Mycket kan man säga i detta läge, jag väljer (lite oturligt):
-Jaha, då var det jag igen, hehe. Nyckeln har slutat passa i mitt lås. Typ.
40-kilostjejen tittar mycket suspekt på mig, och frågar om jag är helt säker på att jag gett mig på mitt eget skåp. Jaaa, svarar jag, lite darrigt och korsar benen bakom disken. Andra gången på en vecka, det är lite svårt att förklara på ett vettigt sätt. Hon suckar, hivar upp den gigantiska saxen än en gång, och vi knatar bort till omklädningsrummet. Ser på hennes ansiktsuttryck att hon gärna skulle nypa till mig med saxen.
Väl där frågar hon igen, om det verkligen är mitt skåp? Följande for genom mitt huvud:
"jojagärnogganskasäkerellernejvadharjaggjortellerjodetärrättvartspringerjagomdetärfel"
och svarar
-jooo... det är mitt....
40-kilostjej spänner ögonen i mig och får något mörkt i blicken. Jag upprepar med ny anda:
-Jo. Jo. Mitt. Japp.
Lirkande, stönande, bändande. Det går upp - och är mitt. Puh.
Vid nästa gymbesök ska jag ha burka.
Det började väl egentligen redan förra veckan. En vanlig kväll på gymmet. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp.
Visar sig att jag haft den stora kreativiteten att lägga två hänglås med varsin nyckel i väskan. Såklart låst med det ena låset, tagit den andra nyckeln med mig. Smart.
Fick ju vackert gå till receptionen, be den lilla nätta 40-kilostjejen följa med mig med den gigantiska saxen. Efter en stunds kämpande (minitjejen själv alltså, jag vill inte klämma mina fingrar, jag jobbar på kontor) går det upp. Frid och fröjd. Kanske lite kluriga blickar från andra ombytande.
Jaha. Så kommer dagens träning. Slänger in kläder och väska i skåp, låser och går. Tränar. Kommer tillbaka. Får ej upp skåp. Nyckeln går i men inte runt. Jag har ju numera bara ett hänglås, så det finns inget att välja på. Och det funkade ju häromdagen. Jag ger mig inte, utan krystar och vrider, bänder och hänger. Folk (välformade kvinnor i små handdukar) sluter upp kring detta, snart är vi tre damer inblandade i det hela. De uttryckte tveksamhet till att detta verkligen var mitt skåp, och gör även mig tveksam. Jag har ju fått hjärnsläpp förr, liksom. Vi testar ett par andra skåp, men nej. Icke. Och jag är ganska säker på att just detta är mitt.
Vi får ge upp. Och jag får återigen gå till receptionen. Givetvis så är det samma 40-kilospingla som står där och tuggar Hubbabubba. Mycket kan man säga i detta läge, jag väljer (lite oturligt):
-Jaha, då var det jag igen, hehe. Nyckeln har slutat passa i mitt lås. Typ.
40-kilostjejen tittar mycket suspekt på mig, och frågar om jag är helt säker på att jag gett mig på mitt eget skåp. Jaaa, svarar jag, lite darrigt och korsar benen bakom disken. Andra gången på en vecka, det är lite svårt att förklara på ett vettigt sätt. Hon suckar, hivar upp den gigantiska saxen än en gång, och vi knatar bort till omklädningsrummet. Ser på hennes ansiktsuttryck att hon gärna skulle nypa till mig med saxen.
Väl där frågar hon igen, om det verkligen är mitt skåp? Följande for genom mitt huvud:
"jojagärnogganskasäkerellernejvadharjaggjortellerjodetärrättvartspringerjagomdetärfel"
och svarar
-jooo... det är mitt....
40-kilostjej spänner ögonen i mig och får något mörkt i blicken. Jag upprepar med ny anda:
-Jo. Jo. Mitt. Japp.
Lirkande, stönande, bändande. Det går upp - och är mitt. Puh.
Vid nästa gymbesök ska jag ha burka.
Kommentarer
Postat av: mlisan
HAHAHA godingen min!! Byt gym ;) höhö
Trackback
