Djurisk intervallträning
Men inte förrän mitt på dagen, sades det. Jag tänkte således passa på att ta en promenad i skogen medans det var fint, för att sedan krypa in resten av dagen med min målarlåda eller goda bok. Mmm.
Ut går jag. Dröjer inte mer än 200 meter innan jag stöter på en råbock. Den satt alldeles vid vägkanten och betaktade mig, käkade lite gräs. Som en medelålders man på en sportbar, tuggandes på jordnötter. Typ. Två horn hade den som stod rakt upp, och jag såg liksom framför mig hur han skulle kunna spetsa mig med dem om han så önskade, så jag höll minen och passerade i tysthet. Lite spännande.
Efter någon kilometer, efter att ha passerat en loj kohage där inte mycket pågick, höll jag på att krocka med ett rådjur. Denna hoppade iväg en bit, ställde sig på en liten avsats och studerade mig därifrån. Såg ut att undra hur jag hade oanständigheten att komma här och skrämmas. Fortfarande spännande, men med viss höjd beredskap.
Vidare gick jag. Och den gassande solen framkallade ju såklart mycket svett. Saken förbättras inte av att banans sträckning påminner om Balder, för den som någon gång besök Liseberg. Med tanke på djurrikheten denna morgon så kändes liksom allt som Liseberg. Iallafall, några som gillar svett är ju flugor. Dom samlades, svärmades och väsnades runt mig, tvingade mig att springa korta partier. Ofta när det var uppförsbacke, slog dom till. Illmariga jävlar.
Denna enkla promenad i skuggan blev intervallträning i ett zoo, mer eller mindre. Pulsen var ju ganska konstant hög, om inte för intervallerna så för djurexploateringen. Tacka vet jag djurlösa skogar.
Det hela slutade med att jag skrämde skiten ur mig själv när jag råkade sparka till en sten framför mig.
Nej, nu håller jag mig inne och väntar på regnet.
Semesterkontraktet
Visst blir det så att man lovar en himla massa saker inför semestern. Lovar sig själv.
Och jag lovade mig själv förra året att inte hålla på att lova massa orimligheter. Men nog halkade jag dit igen, rakt in i löftesträsket. Men bara med ett par stycken.
För denna semester har jag lovat mig själv tre saker:
Inte för långa sovmornar. Finns inget värre än att vakna vid elva, efter tretton timmars sömn och fortfarande vara trött. Dock har jag lovat (inbakat löfte?) att få sova mer än vardagens fem till sex timmar. Efter hårda förhandlingar är slutbeskedet att klockan åtta skall Fröken November stå upp.
Inte käka godis och onyttigt varje dag. Det blir ju lätt så. Men jag ska på något sätt lura mig själv att frukt är godis och vatten är gott. Försöka begränsa frosseriet till några dagar i veckan.
Inte dricka alkohol varje dag. Också en svår en, man blir ju dagvill under semestern. Men som sagt , vatten är gott är min devis. Om inte annat kan man utläsa från min planering att det kommer koncentreras till en viss vecka, då återbesök till min gamla hemstad står i kalendern. Efter det kommer jag troligen lova att aldrig mer dricka alkohol.
Det var väl alla löften.
Förutom att jag lovat att inte lägga ner träningen. Och att läsa mycket. Och att vara ute i solen så fort tillfälle bjuds.
Och att inte planera för mycket, men ska man tro mina löften så är min semester helt planerad.
Sittandes på en spinningscykel klockan 06.30 med en annanas i näven, ropandes: Vatten är livets dryck!
Undrar jag varför jag lovade att aldrig mer lova.
En titt i spåkulan
Ibland är dom bra, ibland är dom dåliga. Men dom är alltid konstiga.
Härom natten drömde jag att Lilla Fröken Söt och jag var ute vid hennes sommarstuga, långt som sjuttsingen in i skogen. Fast vi visste inte riktigt vart vi var. Och plötsligt var det natt, och Lilla Fröken Söt blev plötsligt förvirrad. Som en liten gammal tant börjar hon irra runt, yrandes, men mycket glad.
Då, i den mörka skogen, börjar vargar att yla och smyga mellan träden. Absolut superläskigt. Lilla Fröken Söt och jag börjar samla ihop våra vita fluffiga katter, som vi plötsligt hade, och jag försökte styra uppsamlingen in i huset. Lilla Fröken Söt var mycket svår att få med. Lite som Sickan i Jönssonligan höll hon på med sin katt. Jag känner bara att jag måste rädda alla från vargarna, som bara kommer närmare och närmare.
Jag fick med mig vimsetösen till slut, och kröp upp i en säng med alla katter. Men jag struntade i att stänga dörren, för jag visste att vargarna skulle komma in ändå. De kom, och smög runt tyst kring våra ben. Tysta låg vi och försökte låtsas att vi inte fanns. Eller ja, Lilla Fröken Söt låg mest och studerade en fläck i taket, och det var ren tur att hon höll tyst.
Då kläckte jag ideén, att vargarna säkert ville ha smycken hellre än vårt möra kött. Viskade med Lilla Fröken Söt som drog fram sin smyckeslåda, och flashade alla gnistrande broschar (sen när började hon använda broschar?) för de hungriga vargkäftarna. Men mitt i detta började vi prova dem, lite som en shoppingtur, började välja och analysera, vad de passade till, och vilka fina färger det var.
Sedan ringde klockan och tog mig ut ur drömmen. Levande.
Vid närmare analys av drömmen, med hjälp av Internet, har jag kommit fram till följande tolkning: Att drömma att det är natt betyder förlust, oro, sorg, att man ångrar något, skäms eller är rädd. Drömmer man om katter innebär det trassel, problem, ohederlighet och otrohet. Juveler står för tur i kärlek, känns ju skönt att något väger upp de första oroväckande tecknen. Flykt står för motgångar, och lyckas man fly så betyder det att man kommer kunna hantera motgången. Att drömma om djur generellt betyder ekonomisk vinst och samtidigt dold fara. Alltså skattesmäll, om jag tolkar det hela rätt.
Med andra ord, det kommer gå helt åt helvette för mig.
Blod, svett och tårar.
Och jag överlevde. Vilket är ungefär samma sannolikhet som att överleva ett fall från toppen av Eiffeltornet.
Stressad till tårar på jobbet, in i det sista. Puls över 80 flera dagar i sträck och tungt att andas djupt. Extremt lite sömn och huvudvärk. Ringsignalen från telefonen hör jag än, om och om igen. Stressar sedan iväg till stan i en massa ärenden, i 27 graders värme. Svettigt värre. Skoskav. Blod. Två timmar hos frisören och linserna kärvade ihop totalt.
"Asssssså vad snygg du blev!" utbrister min fantastika frisör.
"Ge mig bara 48 timmars sömn och fem alvedon så ser jag nog mänsklig ut", sa jag. Han fnittar lite till svar. Medhållande fnitter, ska tilläggas.
Springer in på ICA för terapishopping - kaffe, öl och godis. Det som är basic för vidare överlevnad, liksom.
Det är här jag bryter ihop. Där står jag och plockar smågodis och letar febrilt efter lysmelk och Center. Så ser jag skylten.
"Lösgodis- halva priset"
Jag ska inte påstå att jag riktigt grät, men kraftigt tårögd var jag. Kämpade emot dem. Äntligen hände det något bra. Hade jag vart utomhus och inte varit inne i plåtmodulen ICA Maxi så hade jag kunnat titta upp, se Gud kika fram mellan molnen, blinka mot mig och le. "Du är inte förlorad", hade han säkert sagt.
Så jag lever. Eller också så har jag dött och kommit till himlen, jag vet interiktigt vilket. Semester är det iallafall.
Dagens tips.
Det säger väl en hel del om min matlagning. Ja, att jag sitter vid datorn samtidigt alltså. I ett annat rum. I vilket fall.
På påsen med härligt ungsrostade grönsaker står följande att läsa:
"Tips! Enklast är att äta majsen med majsbestick eller att helt hålla enkelt hålla majsen i handen"
Tack för tipset.
Jag som hade tänkt äta majskolv med kniv och gaffel.
Kompis med fax efterlyses
Känns lite tungt sista veckan på kontoret.
Funderar på om jag ska stoppa huvudet eller händerna först ner i faxen.
Funderar också på vilket faxnummer jag skulle faxa mig till.
Jag har inga kompisar med fax.
Varför har jag inte det?
Jag ska skaffa fler kompisar med fax. Fast då får jag nog umgås mycket med folk på Försäkringskassan och bilbioteket.
Och föresten stoppar jag nog ner huvudet först.
Kvar på golvet i kopiatorrummet ligger bara Fröken Novembers skal. Den riktiga är på biblioteket i Årjäng, eller nått.
Just det, kaffe. Jag tyckte det barkade iväg lite mer än vanligt.
Mina nya vänner
Mina gem tog slut.
Gem, liksom. Vilken pryl.
De tar ju aldrig slut. Hur ofta köper man gem egentligen? Och kan det överhuvudtaget produceras gem, eftersom de allra flesta troligen återvinns?
Nu är iallafall mina slut.
Gick och hämtade en näve nya, och blev sittandes med dessa i handen.
De här håller ihop saker och ting. Binder samman grejer utan att skada dem. Ger oss sammanhang och en tråd att följa, vi vet vad som kommer härnäst. Skänker ordning och trygghet. De här små liven kommer alltid tillbaka. Hjälper mig när jag är svag och inte vet varken in eller ut. En sann vän i nöden.
Noterar att jag är iaktagen, och tittar upp. Där står produktionschefen och sneglar på mig. Och där sitter jag, med båda händerna fulla av gem.
- Mina gem var slut, säger jag, halvt kvar i min egen värld.
Produktionschefen nickar, försöker förstå men lyckas inte, och stressar vidare i verkligheten.
Jag lägger ut gemen på skrivbordet, studerar dem och känner mig med ens omgärdad av vänskap och kärlek.
Hänglåshistorien har hakat upp sig.
Hänglåsgrejen på gymmet.
Efter avslutat spinningpass vimsar en lagom trött Fröken November in i omklädningsrummet.
Känner inte riktigt igen skåpet, men är säker på att det är rätt. Får ej upp låset.
Testar det brevid. Det underlättar inte att jag har tre olika nycklar på knippet. Inget skåp funkar. Inte heller femte gången. Inte trettonde heller.
Folk omkring börjar reagera, titta. Och till min stora förskräckelse ser jag att en av tjejerna från receptionen valt att träna idag och byter hurtigt om brevid mig. Tittar stort på mig.
"Du har nog förväxlat din nyckel", piper hon upplysningsvis. Jag tänker "Nehe, du lilla gumman. Har jag inte alls." men säger inget.
Hon uppmanar mig att testa flera andra skåp, och fastän jag är helt säker på att det inte är där, försöker jag. Och får upp skåpet. Men det är såklart inte mitt. Vad är det för allvarligt fel på hänglåstillverkarna? Hon trodde nog inte jag var klok när jag sedan stängde det skåpet, och konstaterar att det inte är mitt.
Inser att det kanske är dags att för tredje gången be dem bryta upp låset, men jag kommer få sjukt svårt att motivera det denna gång.
Testar ett som jag med säkerhet vet är helt fel. Och det klickar, öppnar sig.
Slänger ett öga på receptionisttjejen och får fram ett litet "hehe". Sedan är det bara tyst.
Jag måste seriöst byta gym. Eller hänglås, iallafall.
Fröken November adderar en egenskap
Jag har ingen söndagsångest.
Jag har analyserat detta faktum i åtskilliga timmar.
Kan bero på att jag inte ätit en godisbit, överhuvudtaget. Eller att jag fått en massa saker gjort. Köket är rent. Det är blott en vecka kvar till semestern. Jag har haft kvalitetstid med nära och kära. Jag har inte vartit bakfull.
Det verkar inte som om de vanliga sakerna biter. Jag har helt glömt att jag inte har särskilt putsade fönster, att jag glömt använda min flourskölj, att kommande jobbvecka troligen kommer bli fruktansvärd, att Unge Herr Juli snart fyller år och jag har ingen present samt att nagellacket flagar.
Varför bryr jag mig inte om det?
Svaret: Jag tror jag har gått och blivit nonchalant. Mental high five och segerdans!
Aldrig mer ska en hope dammråttor, obetalda räkningar eller tolv tomma ölburkar få mig att ha ångest.
Närmare analys av Torpa FF vs Öxnehaga
Speciellt när man som jag, känner en fotbollsstjärna. Jorå.
Detta föranledde gårkvällens besök på den lokala fotbollsplanen, för att beskåda Torpa FF (som jag sponsrat hejdlöst genom diverse rabatthäfteköp) fullkomligen krossa Öxnehagapojkarna.
Detta är alltså inget jag brukar göra. Därför är jag lite exalterad över detta.
Men där satt jag, tillsammans med en hel hög andra åskådare, och bet på naglarna, skvatt så fort bollen slogs till och gjorde små konstiga ljud när det blev olidligt spännande.
Oavgjort slutade det, som synd var. Men sicken energi det bjöds på, och en hel del smällar. Då blundade jag och pep "aaaaajjjjjjj" tillsammans med hela läktaren. Men himla kul att se.
Men jag har lite tips på hur det skulle kunna bli ännu bättre fotboll:
Spela utan tröjor. Det var ju synd om pojkarna, och springa runt så påpålsade i sommarvärmen. Inte ska ni behöva raka benen för att motstå värme, ta av tröjan är enklare.
Ta en vatten över huvudet. Bokstavligen talat. Wet t-shirt competitions är väl inte bara för tjejer?
Glöm inte massagen. Det är viktigt att ta hand om sig när man sliter så hårt. Det finns alltid frivilliga i publiken.
Jag kommer bli en helt fantastisk snusktant när jag blir till åren.
Nej, det är inte okej.
Jag vet inte hur mycket det är okej att störa sig på detta fenomen, men jag blir helt fördärvad i min själ när kassörskan med för mycket mascara frågar:
- Är det okej med kvittot i påsen? (Följt av ett brett påklistrat leende och ett litet nackknyck)
Finns det inget viktigare att ta upp? Jag får en oemotståndlig lust att svara:
- Är det okej att barn svälter i Afrika? Är det okej med ekonomisk kris i Grekland? Är det okej att kvinnor tjänar sämre än män? Är det okej att ha urringat på sextioårsfest? Nej, det är inte okej, ge mig kvittot i handen, är du snäll.
Ännu har jag hållt mig.
Men jag lovar inte hur längre till jag kan hålla mig.
Ögonskuggsöverdos
Så argumenterade jag iallafall för Unge Herr Juli när jag försökte få hans stöd i att köpa en ögonskuggspalett med 88 olika färger i. Han köpte liksom inte de andra argumenten om att jag inte redan hade bra ögonskuggor, eller att vi kunde dela på den. Märkligt.
Som vanligt slutade stöd-fisket med att jag köpte den iallafall. Flera dagar vankade jag av och an och väntade på avin. Kände hur livet blev glåmigt och kallt, vinden ven utanför och maten smakade inte bra.
Men så kom den.
Känslan som fyllde mig när jag öppnade locket på den laptopliknande lådan var komplett lycka. I färgskala låg de små färgdoserna i ordnade rader, i oändlighet.
Sen började spekaklet. Gult en dag. Grönt är ju fräckt. Turkos tisdag. Och ännu mer utspökat blev det när jag tillkallade Lilla Fröken Söt för att hugga tänderna i paletten.
Frid och fröjd. Lycka.
Tills jag såg Lilla Fröken Söts bilder från vår sminkpartykväll.
Nu vet jag hur det fick till figurerna i Avatar så bra.
De har också paletten.
Hopplösa Fröken November
Det går sådär.
Förvisso käkade jag annanas till middag igår, av lathet. Och så blev det som så att nästan hela annanasen tog slut. Lite väl nyttigt. OCh dessutom svullnade både mun och läppar upp och sved till förbannelse. Mätt, blek och svullen, alltså. Inte smal och solbränd.
Dessutom försov jag mig idag, vaknade efter att jag skulle ha åkt till jobbet. Bra jobbat. Hann liksom inte med morgonyogan, om man inte räknar min språngmarch som Springande Räven.
Under dagen pockade också en visdomstand på uppmärksamhet. Shit, tänkte jag, tjejen i Dovereklamen har väl ingen visdomstand.
Sen gick jag hem med 21 olästa mejl. Men vad ska man göra när huvudet sjunger blodsockerblues.
Väl hemma upptäcker jag att brunutansolen helt missat mina benbaksidor, vilket gör den snygga brännan på framsidan betydligt mindre graciös.
Någon som har något tips mot allmän hopplöshet?
Min drömvardag
Om jag fick välja hur min vardag skulle se ut, utan för stora utsvävningar, så skulle den nog vara lite såhär:
Vaknar av mig själv tidigt på morgonen i min fluffiga stora säng. Är pigg, utvilad och härligt fräsch. Av en händelse är jag smal och solbrun också.
Börjar med lite yoga på altanen som vätter mot en fantastisk utsikt. Duschar sedan en lång stund i kallt vatten fastän jag redan var fräsch. Äter lite annanas och en grönsaksdrink til frukost, cyklar därefter iväg till jobbet, ostressad, på min röda cykel. Vinkar till grannarna, ler och hälsar.
Jobbar med lätthet hela dagen, använder stiliga läsglasögon. Hjälper folk, tar beslut. När arbetsdagen är slut cyklar iväg igen, till gymmet. Utför med lätthet och graciös stil styrketräning eller kanske spinning. Allt är lätt och lekande.
Passar på att köp snittblommor på vägen hem, att ställa i vasen i vår rymliga hall. Lagar en fräsch sallad, som hela min familj, inklusive Unge Herr Juli gillar.
Läser några kapitel i en intelektuell bok innan jag somnar, tidigt.
Verkligheten.
Vaknar av att Unge Herr Juli skakar mig och påminner mig om att uppstigning skedde för 40 minuter sedan. Förvirrad och okontrollerat kastar jag mig upp, river snabbt ner hela badrummet, hoppar på ett benrunt i köket i ett försök att få på byxorna. Skiter i det välbehövda kaffet, haffar en gammal brun banan i farten och knyter en tofs i håret.
Gör en tokräd med bilen med livet som insats. Inser att jag redan är inne på reservtanken, liksom min egen energi.
Väl på jobbet kavar jag ner till kaffeautomaten, väntar ut kommentarerna om hur trött jag ser ut, hur bråttom det var i morse och att tröjan sitter ut och in. Svär hela dagen över alla olösbara problemmejl som kommer in. Linserna klibbar hop sig.
Väl efter jobbet, kan jag mot förmodan ta mig till gymmet. Tränar som en idiot, kommer ut som en slapp sill, köper med sushi hem och sitter uppe alleles för sent. Glömmer de svettiga kläderna i sin påse i vår trånga hall.
Slänger ett öga på en gammal bok som ligger på nattuksbordet, men orkar inte ens lyfta den. Skulle jag bry mig, och göra ett försök, läser jag tre rader, somnar, hittar boken i sänger morgonen efter med tillknycklade sidor.
Klart jag går på alla reklamer om Kelloggs Allbran, Dove och Berocca, där den där ljuva kvinnan som jag skulle ha vart hägrar.
Att schemalägga döden.
Ja, förlåt. Vi har glidit ifrån varann, tappat kontakten. Men denna gång beror det på midsommarresan ut på landet, där Internet ännu inte satt sin fot. Men, en ny vecka i den högteknologiska världen har börjat, och det med dunder och brak.
Jo, måndag. Måndag i min värld är en dimmig jobbdag då jag ständigt ägnar mig åt att leta efter min arbetsbeskrivning, då jag alltid tappat mycket minne under helgen. Ofta minns jag inte förrän på tisdagen vad det är som jag hade fullt upp med sent in på fredagen. Måndag är också Body Combat och sen hemkomst.
Idag trotsade jag extrem trötthet och gick på Body Combat ändå. Det var iallafall vad jag avsåg, innan jag insåg att alla blivit lata och somriga, och ska dricka frappuchino på stan istället för att träna. Något som kallas sommarschema har nämligen förstört mitt liv. Mer eller mindre, i vilket fall.
Body Combat ska alltså utövas på tisdagar under sommaren (jag vet, låter ju helt SJUKT). Alla vet att på tisdagar är det PowerYoga med Anna af Småland. Detta gjorde nu att måndagen fick akutbytas till Body Pump From Hell. Vilket i sin tur leder till att jag på morgondagens Body Combat kommer vara lika brutal och blodtörstig som en vandrande pinne.
Hmm. Eftersom den utsträckande yogan utgått helt under sommaren, kommer jag alltså gå runt stel och förbannad som en korsning mellan Magnus Samuelsson och Grinchen. Sedan kommer då veckans joggingturer därtill. Onsdagsjoggen är bara att glömma, lika stum som gumman i graven kommer mina lår vara då. Onsdagar är alltså nya vilodagen (tidigare fredag). Vilket innebär att fredag och en helgdag blir joggdagar. Och jag kommer och vara helt död på fredagskvällen, min och Unge Herr Juli:s kvalitetstidskväll - bästa dagen på hela veckan. Till detta kommer också ett troligt byte från en joggingdag till en spinningdag på grund av benhinneinflammationen. Alltså, en dag i en mörk bunker med käcka tillrop av BlondinBellas tvillingsyster. Vilket kommer medföra att mina lår är uppretade nog till måndag, då det åter är dags för Body Pump From Hell.
Så, om vi ska försöka att simulera någon slags före/efter av Fröken November.
Före: glad, käck, motionär, utan vidare träningsvärk. Normala kvinnliga humörssvängningar, len och mjuk, trevlig och en god sambo. (Oservera att detta givetvis beror på vad man jämför med)
Efter: bitter, krum, stor och stel, rörelsehindrad, ständigt förbannad. Påbörjan till skägg, räfflig läderhud, med separerat sovrum.
Men en bra grej med sommarschemat är att de infört så mycket vattengympa. Jag har hört att drunkning är ett bra sätt att förkorta livet på, och det lär inte bli några problem att sjunka för den blivande cementklumpen Fröken November.
Fröken Novembers kalla kårar
Varje dag är jag alltid lika osäker.
Plötsligt, från ingenstans, kommer osäkerheten. Som iskallt vatten över kroppen.
Har jag verkligen på mig tröja?
Så får jag kika innanför jackan, pustar ut och går vidare.
Det är mycket lättare nu på sommaren, när man inte behöver ha jacka.
Då märker man ju om det fläktar väldigt mycket.
De tre vise männen och Joltcolan.
Jag har placerat mig på en ensam tvåsits.
In i bussen träder tre stycken killar,något äldre än mig, i knälånga shorts, plirande ögon och svettiga t-shirts. Det är så kallade datanördar.
En av dem bär på en hel hög med brädspel, War at Sea eller liknande, och de knör sig in runt mig, och bildar en mur. Jag kommer ingenstans.
Efter lite konstiga läten uppstår samtal mellan nördarna.
Datanörd ett: Assåååå, jag kanske inte kan följa med imorgon. Jag måste kanske passa barn med pappa.
Datanörd två: Vägra. (sagt på djupaste småländska, men grymt mycket betoning på r)
Datanörd tre: Vaddå inte kan? Du måste. Hur gamla är dom?
Datanörd ett: Typ 1 och 3 år. Det är bara mellan halv elva och halv ett. (notering: vem planerar aktivitet ´vid den tiden? Jo, datanördar)
Datanörd tre: (rycker på axlarna) 1 och 3? Vad är problemet? Han kan väl klara av dom själv.
Datanörd ett: Näe. Han kunde bara göra dom.
Ett "höhöhö" utbrister bland datanörd två och tre. Därefter abrupt tystnad. I hela bussen.
Datanörd ett till datanörd två (som inte sagt något utöver "Vägra"): Håll spelen ett tag.
Datanörd två: Nej.
Inget mer sägs. De går av bussen. Den töntiga stämmningen som byggts upp likt en ballong i hela bussen, pyser sakta ut.
Så inser man att det finns folk som verkligen inte är på samma vågskvalp som jag.
Samt att jag är sjukt cool.
Kära Facebookmedlemmar
det finns flertalet saker jag stör mig på i evinnerlig oändlighet, som vi måste prata om. Låt oss fördjupa oss i en, så jag inte tappar humöret helt.
För det första, det är inte okej med statusuppdateringar i stil med "underbar kväll med Jossan, Tessan, Tissan och Frissan, grill, kall öl och sol <3 <3 <3" eller "har baaara slappat på en filt hela dagen i solen" eller "sitter på uteservering och äter glass med älskling". Ja ja ja, jag fattar att det är jävligt underbart, i solen. Solen. Jag ser aldrig solen. Jag jobbar både på och utanför arbetstid, åker bil till och från nämnda plats, försöker uppräthålla ett framkomligt kök, har tvättid och de tre minuter som är över en kväll kastar jag mig in i handligen av Two & a half men. Just för att det inte finns en handling att följa, när det är dags att slänga in laddning i tvättmaskinen. Jo visst, jag kunde jobba som trädgårdsmästare, cykla till jobbet, leva spartanskt och tvätta i en bäck. Men nu är det inte så. Allvarligt talat, om det nu är så sjukt mysigt, härligt, romantiskt och underbart, varför går ni ens in ¨på Facebook? För att det egentligen är skittrist eller för att ni personligen vill jälvas med just mig?
Så, sluta upp med det där. Jag vet att jag vid ett tillfälle skrev något likande, att jag drack en öl på balkongen eller så. Jag är djupt ångerfull och beklagar att jag smetade ut min sollycka över er andra. Låt oss glömma det.
Hädanefter vill jag att vi skriver korta, realistiska inlägg. Typ "fick påminnelseavgift på teleräkningen", "står i kö på ICA och funderar på hur många påsar jag behöver" eller kanske "sitter på fejjan, gör inget, kan inget, vill inget".
Så snälla, foga er, era lyckliga, solbrända små människor.
Det är iallafall inte mitt fel.
Men ni kommer aldrig tro vad som hänt.
Jag skulle blogga i lördags. Men en illasinnad demon intog min kropp och tvingade mig själv att följa det kungliga bröllopet. Den viskade i mitt huvud att denna oväntade ömhet berörde mig och pekade på alla små detaljer i klänningarna, perfektionen och de ambitiösa små roddmännen. Såg till att jag var slukad, tvärtemot vad jag tänkt. Samma demon forcerade mig till att äta extrema mängder godis och chips. Efter en dramatisk utdrivning med hjälp av Ben&Jerrys Fairly Nuts hade jag sån paltkoma att jag inte kunde inta sittande läge. Eller något läge alls.
Jag skulle blogga i söndags. Men mysmonster, som troligen kommer underifrån sängen (måste dammsuga bättre), klammrade sig fast överallt på mig, gjorde det omöjligt att göra något seriöst. Dom har turkos päls, lika mjuka som kattungar, och när dom myser omkring längs kinderna är det oerhört svårt att slita sig. Mer godis, samt bio och snabbmat, för att inte nämna den chokladtoscabit som tog sig ner med. När sista monstret var väck var huvudet sockerstinnt och svårövertalat.
Jag skulle bloggat tidigare ikväll. Men fatta vad trött man blir av all exorcism, det är verkligen inte att leka med.
Men nu har jag mottagit Älvkungens besvärjelse, ett rosenhalsband och Ringen Med Den Eviga Styrkan, sjungit små hobbitsånger och dansat i en dal, så hädanefter hoppas jag att eventuella demoner håller sig på en brudparads avstånd.
Men som jag sa till chefen, röda ögon och horn, det kommer jag fan aldrig blir av med.
Att tala är silver, att tiga är guld
Jahaja, då har man skämt ut sig igen.
Och givetvis öppnar jag mig som damerna längs Led Light District.
Jo, för att klarlägga fakta väntar jag besök av Lilla Fröken Söt i helgen. Vi planerar att dricka Carlsberg och äta godis. Sånt gör vi.
Alltså har jag idag vart och köpt öl och godis.
Men något slags samvete slog till och jag svängde förbi gymmet för att plocka ut en biljett till eftermiddagens pass. Och såklart hade jag norpat en (fem) godisar ur påsen, så där som varenda människa (utom Lilla Fröken Söt) gör. Den största jag kunde hitta, tryckte jag in i käften, pratandes i telefon. Bara det är ju rätt skämmigt.
Tuggandes, slafsandes och lite schavig efter en arbetsvecka hasar jag fram till receptionen och tallar på touchskärmen och säger högt och tydligt i telefon:
- Jag är på gymmet nu och hämtar träningsbiljett, ska träna sen. Om jag behöver det, för jag har redan släpat en kartong öl genom hela köpcentret. Fatta vad tolv liter bärs väger!
Tittar upp och ser 40-kilosbruden titta mycket betänksamt på mig.
Lite småsvett, med choklad i hela munnen, och redo att dricka tjugofyra öl. Jag skulle aldrig ha kommit hit.
