Fröken November

Idag har jag varit ute och plockat svamp.


Efter en stund konstaterade jag att det inte heter "plocka svamp", utan "leta svamp".


Ganska länge höll jag hoppet uppe, löd Pappa Militärs ord om att gå sakta och håll koll på terrängens utformning.


Men det där jäkla skogen innehöll bara blåbär. De går ju iallafall att hitta, då de liksom omger sig av ett slags buskigt hölster. Käck idé. Det kunde ju kantarelljävlarna testa.


Där gick jag i Unge Herr Julis gummistövlar och plaskade. Unge Herr Juli själv var klok nog att åka till golfbanan istället för två mil rakt ut i skogshelvetet. Han sa något om att han ogillade svett och flugor i kombination. Klok kille, det där.


Medan jag gick där författade jag detta blogginlägg, om hur totalt opedagogiska, lynniga och egoistiska de där organismerna "kantarellerna" är. Jäkla skitsvamp. Om ni finns, gå pch dö.


Men så. När jag står där mitt i blåbärsriset och svär, glimtar något guldaktigt mot mig i kvällssolen. Det är skogens guld.


Plötsligt var jordgetingar och spindelnät glömt - jag såg mina varma mackor bli till verklighet! För att liksom dra ut på det hela smög jag mig fram, försäkrade mig på håll om att det var kantareller. Och gud, det var det. "Tänk när jag inser det här!", tänkte jag för mig själv.


Och när jag insåg det gjorde jag en liten segerstrikerörelse och pep "yes" och kastade mig över min skatt.


Från en extremt butter åttioårig Fröken November till en överlycklig sjuårig Fröken November på en minut. Hoppade fram i skogen och myntade visdomsord om skogens frid och länge leve kantarellen, detta naturens underverk.


Om man bortser från incidenten när jag nästan fick en spindel i munnen samtidigt som jag gick en grankvist i ansiktet (viss förvirrning förenat med panik) (och jag lät aslikt Per Oscarsson) så gick skogsturen bra. Åtta kantareller och tre deciliter blåbär.


Slutsats: plocka ett blåbär och finn dig själv.