Fröken November flyttar
Nu är det nog!
Jag packar ihop och drar till wordpress.com.
Innebär för er en alldeles fantastisk ny blogg, med massa funktioner och jox.
På denna sida kommer inga nya inlägg, allt sker nu på frokennovember.wordpress.com!
Tack och adjö blogg.se!
Herravälde och sånt.
Men jag undrar jag om det är så jäkla flådigt. Tänk på mellanösterngrejen, talibaner och tsunamisar. Oljeläckor, koldioxid och AIDS.
Jag nöjer mig nog med en flaska rödvin och lite rena trosor, det kommer man långt på.
Morgonstund har guld i mund
Klockan är nu 08.00 när jag skriver detta. Jag är vaken. Det är söndag.
Unge Herr Juli sover. Jag är alltså vaken.
(paus för gäsp)
Jag hade två klockor ställda på denna morgontimme för att jag sedan min värmlandsvisit helt vänt på dygnet. Eller nja, inte vänt, jag är duktig på att gå och lägga mig i tid, men jag kommer aldrig upp.
Att sova mellan tio och tolv timmar är inte bra. Särskillt inte med tanke på att det kommer en arbetsdag imorgon. Då ska jag upp klockan fem.
Så jag övar.
(paus för gäsp igen)
Lite går jag upp så tidigt för att hinna med allt jag ska göra. Likt varje semesterslut får jag fullständig panik och får för mig att jag måste hinna med mycket. Valuta för ledigheten.
Förra semesterslutet byggde jag en fotpall och ett mosaikbord.
I år har jag målat en tavla, sytt gardiner, joggat, tvättat tolv maskiner och planerar att fortsätta galenskaperna idag med att baka massvis av bröd och gå på spinning.
Vilket troligen kommer resultera i att jag inte får något gjort på hela hösten.
Alltså, mer tid att sova.
Nattligt samtal
Men för någon natt sedan kände jag bara att jag och Unge Herr Juli har något extra, som ingen annan har.
Vi argumenterade länge och väl om vilken av följande vitsar som var roligast:
"Två nekrofiler och en dog" alternativt "två bagare och en smet".
Meningen med livet, framtidsplaner och vem som vart dum mot vem får vänta.
Skogsterapi för surmulna
Efter en stund konstaterade jag att det inte heter "plocka svamp", utan "leta svamp".
Ganska länge höll jag hoppet uppe, löd Pappa Militärs ord om att gå sakta och håll koll på terrängens utformning.
Men det där jäkla skogen innehöll bara blåbär. De går ju iallafall att hitta, då de liksom omger sig av ett slags buskigt hölster. Käck idé. Det kunde ju kantarelljävlarna testa.
Där gick jag i Unge Herr Julis gummistövlar och plaskade. Unge Herr Juli själv var klok nog att åka till golfbanan istället för två mil rakt ut i skogshelvetet. Han sa något om att han ogillade svett och flugor i kombination. Klok kille, det där.
Medan jag gick där författade jag detta blogginlägg, om hur totalt opedagogiska, lynniga och egoistiska de där organismerna "kantarellerna" är. Jäkla skitsvamp. Om ni finns, gå pch dö.
Men så. När jag står där mitt i blåbärsriset och svär, glimtar något guldaktigt mot mig i kvällssolen. Det är skogens guld.
Plötsligt var jordgetingar och spindelnät glömt - jag såg mina varma mackor bli till verklighet! För att liksom dra ut på det hela smög jag mig fram, försäkrade mig på håll om att det var kantareller. Och gud, det var det. "Tänk när jag inser det här!", tänkte jag för mig själv.
Och när jag insåg det gjorde jag en liten segerstrikerörelse och pep "yes" och kastade mig över min skatt.
Från en extremt butter åttioårig Fröken November till en överlycklig sjuårig Fröken November på en minut. Hoppade fram i skogen och myntade visdomsord om skogens frid och länge leve kantarellen, detta naturens underverk.
Om man bortser från incidenten när jag nästan fick en spindel i munnen samtidigt som jag gick en grankvist i ansiktet (viss förvirrning förenat med panik) (och jag lät aslikt Per Oscarsson) så gick skogsturen bra. Åtta kantareller och tre deciliter blåbär.
Slutsats: plocka ett blåbär och finn dig själv.
Superfiskmåsen
Snett framför mig flyger en fiskmås. Lite sådär på snedden, aggressivt, med ganska hög fart.
Över mig flyger en helikopter, vilken jag inte ser. Men den hörs.
Jag ser fiskmås. Jag hör helikopter. Och är såklart fullkomligt övertygad om att de hör ihop.
Jag var sekunder från att förstöra mitt framtida äktenskap, men i sista sekund fattade jag att det var två separata skeenden, och jag lät bli att uppmärksamma Unge Herr Juli och svärfar på detta.
Men jag ler fortfarande när jag tänker på det. Fiskmåsen som viker förbi våra huvuden; Vrooom!
Fröken November möter: min son
Jag och Unge Herr Juli var ute med Herr Juli's båt (far till Unge Herr Juli). Lägger till vid en enslig klippa med mig som hopp-i-land-kalle, vilket gick oväntat bra.
Myser med saft och Unge Herr Juli lär mig att ta ut kurs på sjökort. Frid och fröjd.
Plötsligt från ingenstans ropar från klippan en pojk i trettonårsåldern:
- Jag ser mamma! Heeeeeej mamma!
Unge Herr Juli tittar på mig. Jag tittar på Unge Herr Juli. Jag säger:
-Jag är inte hans mamma.
Sen blev det liksom lite konstigt, speciellt med tanke på att pojken inte slutade vinka på en ganska lång stund.
Mycket harklande och pratande om helt andra saker senare, slutade pojken.
Men någon form av förklaring kom liksom aldrig fram, fast jag hade gärna velat haft en.
Fröken November möter: Jan-Olov
Jag kommer på ett halvfullt tåg, sätter mig mitt emot en man. Kanske närmare 60 bast, men flackig blick men med välstrukna byxor och biljetten krampaktigt hållen i handen.
- HEJ HEJ, säger mannen.
- Hej hej, svarar jag.
När han frågar vart jag ska fattar jag att här blir det minsann ingen Beyonce i lurarna, här är det hard core tågsnack som gäller. Och egentligen, en halvtimme av mitt liv, kan jag ge. Kan bli riktigt spännande.
Sedan följer en lång harang av korta konstateranden. De återkommer med jämna mellanrum, men i ungefär denna ordning:
Jag bor i Ludvika jag. Har du vart i Mora någongång?
Imorrn är det Olov som har namnsdag. Det ska jag fira.
Bror min är död. Tragiskt. Mycket tragiskt.
Hade jag börjat prata min dialekt hade du inte förstått något.
Jag har en kompis som är nitton-tjugo år jag, han säger att vi ska festa på fredag.
Så börjar han om med att fråga om jag vart i Mora. Om jag är från Mora. Och att han har namnsdag. Han säger också att han vart inne på sjukhus mycket och att man får kämpa om man ligger på sjukhus. Etter diskreta frågor framkommer att han problem med det psykiska; no shit Sherlock.
Han berättade också att han köpt en annanaslikör att fira sin namnsdag med, vilket han skulle göra hos sin svägerska. Under hela resan var han vansinnigt orolig för att flaskan skulle gå sönder. Kunde väl i för sig vara lika bra, annanas är ju ingen superhit.
Efter ett tag sa han att han kände sig lite mer avslappnad. Fast ögonen plurade runt så jag inte riktigt visste om han skulle somna eller spy. Så berättade han att en homofil stött på honom men han tackade nej. Jahapp, liksom. Här kan vadsomhelst berättas.
När vi väl började närma oss min hållplats frågade han en sista gång om jag trodde flaskan skulle hålla, och att vi skulle ses på ett tåg snart igen. Och att jag skulle besöka Mora, om jag inte redan bodde där.
Lite lätt förvirrad gick jag av tåget, helt involverad i en annan människas liv.
Tack Jan-Olov, jag får hoppas att likören höll och smakade.
Ett tack och en nyhet
(det är nu jag skruvar mig, drar med foten i marken och harklar mig)
Tack så himla mycket för alla fina kommentarer ni ger, främst i verkligheten, om bloggen. Det är jättekul att ni uppskattar den och läser den, det ger vilja och energi till att fortsätta. You rock bitches!
Och det är ju såklart min meniong att utveckla den. Så nu kommer jag lansera lite olika kategorier, jag har ju hittills inte haft några. Först ut är Fröken November möter, som kommer handla om lite olika möten jag gjort med speciella människor, under olika udda situationer. Första inlägget publiceras alldeles snart så ni får känna på det.
Det kommer fler kategorier efter hand, har ni tips så är ni såklart välkomna med dem.
Annars kör jag bara mitt eget asbra race som vanligt!
Nu tar livet en annan vändning
Just hemkommen från två hårda dagar av Fryksdalsdansen. Plus tre dagars öldrickande och annat dekadent leverne.
Idag är det vit dag, det kan jag lova.
Sedan är det ett långsamt uppbyggande av det jag en gång haft, levern ska ur sin marinad och åter börja rena mitt blod. Dygnsrytmen ska vändas tillbaka från en i det närmaste kinesisk tid till svensk, och hela jag är som en jetlaggad överkokt sparris i rödvinssky. Nagellacket är ett minne blott trots grundlack och topplack. Min hy är likt ett gult russin, inbakat i soffdamm och coca cola.
Mina Fred Perrys har sett saker jag aldrig hade anat, mitt kort har dragits på fler ställen än jag trodde Sunne hade, och mitt garv har man kunnat höra likt ett skall över Fryken.
But no more.
Jag ska raka mig under armarna, rota fram rynkkrämen och börja om.
9 saker jag lätt gör fel i krig.
Semester innebär ju en himla massa böcker, normalt. Just nu ägnar jag mig åt Aldrig fucka upp. Huh vilken jobbig text att läsa, med slangspråk och kriminella missanpassade pojkar.
Där finns flera partier om krigsföring och att vara "in the army", so to say.
Funderade över hur det skulle vara om jag låg i en trupp i Afganistan. Vad som skulle bli fel, kan man väl säga. Kom fram till ett par punkter:
- Jag skulle kraftigt ifrågasätta varje gång någon pekade ett vapen mot någon annan, men frasen "Man ska aldrig, aldrig, aldrig rikta ett vapen mot någon annan. Det säger min pappa."
- Jag är alldeles för mån om mina naglar. Jag är inte säker på att ett topplack räcker för att kravla runt i lera och skit.
- Jag skulle sitta kvar i tältet och sura för att det inte finns något urtag för hårfönen.
- Bristen på grönsaker i utfordringen skulle driva mig till galenskap. Dom har säkert inte bönor heller.
- Kanske skulle jag få med mina medmilitanter på yogapass, men mest troligt är väl att sitter i stående hunden själv. Utskrattad, såklart.
- Jag kommer med största sannolikhet frysa. Och det är säkert inte populärt att försöka flirta sig till en annans jacka.
- När fienden anfaller skulle jag troligen bli helt hysterisk och försöka komma fram till deras ledare, och skälla ut honom för att man helt enkelt inte anfaller vid denna timma på morgonen. Jag vill först ha kaffe, läsa Svenskan, sen kriga.
- Jag skulle insistera på att inte jobba(kriga) på lördag och söndag. Det är helg, då dricker man portvin och äter ost och kex.
- Jag skulle ständigt föreslå efterrätt. Och himla med ögonen, sucka och sura resten av kvällen när jag inte får det.
Men jag skulle ju definitivt ge dem något att garva åt.
Lite kul kan de ju behöva.
Massa karlar i ett tält. Hmm.
Hur gör man för att ansöka om att få va med i krig, nån som vet?
Handväsksinspektion
Vid denna typ av givande händelse delar jag såklart med mig av resultatet.
Följande återfanns i handväskan:
Plånbok
Mobil
Nycklar
Nagelfil (mot mobilen)
Handsprit
Gammal biobiljett
Kvitton på take-away mat
Bläckpenna, i tre delar
Haremsbyxor
Kikärta
Kiwiludd, fördelat över alla ovan nämnda saker.
Allt för överlevnad liksom. Ombyte, proviant och hygieniska artiklar. Att packaom eller rensa den vore ju direkt urbota dumt.
Teknisk support
Mormor: "Kan inte få ljus på skärmen på datorn. Hur gör jag?
Fröken November: "Antingen är datorn redan av eller så finns det en liten knapp på skärmen du kan trycka på."
M: "Datorn var på, men jag får inget ljus på den för att kunna stänga av"
F: "Har du slagit på datorn och sedan hände inget?"
M: "Jag har inte gjort något sedan du slog av den"
F: "Okej. Tryck på den stora knappen på datorn"
M: "Tack, nu fungerar det."
Vidare utläggning om detta är överflödig.
Sixten,Fred Perry och jag på promenad.
Jag är på besök hos min storebror. Storebror har både bakfylla och hund denna dag. De fungerar ganska dåligt ihop.
För att vara den goda syster jag är tog jag på mig att gå och ut gå med denna border collie som bokstavligen talat kryper på väggarna efter en dag av totalt stillastående då husse ligger med chipspåsen på dagen.
Visserligen regnar det, och jag har bara Fred Perry tygskor. Men ändå.
Vi ger oss iväg, Sixten och jag.
Första femtio metrarna är mer uppåt i luften än framåt på vägen.
Pinkar på lupiner, pinnar och en pappkasse i dikeskanten.
Vi går ner till stranden, biter på stenar och skäller på vågor. Fred Perry blir blöt.
Tillbaka igen. Jag upplyser Sixten om att han redan pinkat revir på den stolpen, men han ignorerar mig till förmån från en snigel, som jag desperat försöker rädda.
I en vild jakt på en blomma trampar han mig med sandiga fötter på Fred Perry.
Sedan tvingar han mig att använda påsen. Den svarta påsen.
Pinkar revir tills det inte finns pink kvar. Tolv pinkningar tror jag vi slutade på. Han iallafall.
Hoppar sista femtio metrarna hem. Hunden alltså. Jag kunde inte på grund av mina vattengjutna skor, som skulle skapa tsunami om jag försökte.
Slutsats: Jag ska aldrig mer gå i en dikeskant, plocka blommor vid vägkanten eller bli pussad av ett djur som sköter sin egen hygien.
Samt att jag inte förtjänar Fred Perry skor.
A penny for your thoughts
Står i begrepp att låsa in ett stycke bagage på en tågstation. Inser att jag behöver växla fem enkronor till en femkrona för att plutta in i skåpet.
Kiosk i närheten. Kassörska. Fiende.
Jag frågar vänligt om jag skulle kunna få växla några enkronor till en femma. Ja, svarar sommarjobbaren bakom kassan. Jag tänker för mig själv att enkronor är av intresse för cafeér som ofta behöver kunna ge kronor tillbaka. men när order passerar min mun låter det:
- Enkronor kan vara intressanta.
Sommarjobbaren bakom kassan ser på mig med stora ögon och gör sitt bästa för att förstå mig och min mystiska uppenbarelse och kryptiska budskap. Lyckas inte, ler och gör ett tveksamt mm-ljud.
Glädjande är iallafall att jag i denna händelse inser att jag bara gör saken mer förvirrad av att försöka förklara mer, och piper utan vidare utlägg iväg med min femma och funderar på om jag kan lås ain mig själv där, väl undangömd för allmänheten.
